Linn Ullmans De oroliga är en försynt bok. Eller inte försynt.. lågmäld, precis, och med en klangbotten som skakar om ens inre. Det är en uppväxtskildring, och en berättelse om mellanrum. Att alltid längta, att aldrig få.
Den yttre berättelsen handlar om hur det är att vara dotter och växa upp med Ingmar Bergman och Liv Ullman och i de sammanhang de lever. Den inre berättelsen handlar om minnen och längtan, längtan efter föräldrarnas kärlek och bekräftelse.
Den lilla Linn får skapa sina egna rutiner i brist på trygghet. Fadern som har rutiner och regler för allt, men som bara utgår från sina egna behov. Modern som inte har några rutiner alls. Och ingen av dem vill nog egentligen vara förälder.
“Jag numrerar, ordnar och katalogiserar. Jag säger: Det var tre kärlekar. Jag är idag lika gammal som min far var när jag föddes. Fyrtioåtta år. Min mor var tjugosju, hon såg både mycket äldre och mycket yngre ut än sin ålder den gången.”
Det är väldigt skickligt skrivet. Vi kastas mellan olika tidpunkter i Linns liv. Precis som minnen är får vi berättelsen i fragment, allt väldigt precist formulerat nästan opersonligt. Och det gör det hela mycket mer intensivt och drabbande.
Läs den! Inte för att få inblick i just dessa kända människors liv, utan för att ta del av en uppväxt och familjerelation som så klart finns även på andra ställen.
Vi diskuterade boken i min bokcirkel Bokvännerna ikväll och diskussionerna gick höga. En engagerande berättelse! Vi tyckte alla om den, men tolkade innehåll, stil och uppsåt på olika sätt. Vad menar hon egentligen? Vad vill hon säga?
Låna på biblan, köp hos din lokala bokhandlare eller hos t.ex. Adlibris eller Bokus.
