Lite mer påskekrim så här dagen efter… 🙂
Novellen Knackningar av Johan Theorin är läskig! Och sorglig.
Du är instängd, men din hand är ute. Så du knyter den och börjar knacka fram en nödsignal med knogarna – en enkel rytm som din morfar trummade fram på sitt köksbord när du var liten. Du knackar signalen mot golvet, så hårt du kan, utan att veta om någon lyssnar. Men någon måste höra dig. Någon måste komma.
Molly har precis förlorat sin enda väninna Judith och livet som ensam pensionär fylls av alltfler tomma likörflaskor och sena nätter framför TV:n. Därför kan hon till en början inte urskilja var de regelbundna knackningarna i huset kommer ifrån. Inte har de väl hörts tidigare? Sakta blir hon övertygad om att någon i huset verkar kämpa för sitt liv, men polisen hävdar bestämt att ingen har anmälts saknad. Molly kan ändå inte släppa tanken på att knackningarna kan vara ett rop på hjälp. Och så gnager den där tidningsnotisen om den döda kvinnan i Råsjön.
Vågar du läsa?
Detta är inlägg 49 av 100 i utmaningen #blogg100