Hjärtat i staden

Ett kulturhus är som hjärtat i en stad. Där finns pulsen och flödena. Där finns värmen och kärleken.

Kulturhuset i Stockholm invigdes 1971 och var den arkitektoniska höjdpunkten i den hårt kritiserade citysaneringen. Arkitekten Peter Celsing vann tävlingen om att få rita kulturhus, teater och riksbank vid Sergels torg. Innan såg det helt annorlunda ut…

Kulturhuset Stadsteatern händer det mycket roligt. Som kulturtant tar jag glatt del av hela utbudet, och jag gillar verkligen själva huset. När det gäller just litteraturen finns många olika scener och former att välja på.

Internationell författarscen som är Sveriges äldsta scen för internationella författare. Sedan starten 1998 har över 480 gäster besökt Internationell Författarscen. Nu i vår kommer bland annat Jeanette Winterson och Kris Kraus.

Internationell författarscen har också instiftat ett litteraturpris för att premiera utländska författare och svenska översättare. Nominerade till det första priset presenteras på Bokmässan 2016.

Men det blir också litteraturmässa i Stockholm! Stockholms litteraturmässa äger rum för första gången den 15-16 april på Kulturhuset Stadsteatern.

Men, tillbaka till scenerna…

Där finns också På djupet, serien som ger plats för fördjupande samtal. Där får vi möta författare och andra konstnärligt verksamma i samtal som får ta tid. I höst kan vi till exempel lyssna på Jens Lapidus samtala med Ika Johannesson.

Och så har vi Release Me. Här möter vi vårens mest aktuella författare på litterär after work. En gång i månaden möts debutanter och erfarna författare från olika genrer, samtalar och läser från scenen. Barmingel hör också till.

Det som inte alla kanske vet är att det också finns en podcast, Författarscenen, där vi kan lyssna på samtal från scenerna i efterhand. Chimamanda Ngozi Adichie i samtal med Karin Olsson, Expressen. Caitlin Moran i samtal med Jan Gradvall. Karl Ove Knausgård i samtal med Per Svensson, Sydsvenskan. Ja, ni förstår. Vilken guldgruva!

Självklart finns det också bibliotek. Det ska ju finnas i ett kulturhus! Och inte ett utan många: Biblioteket Plattan, Lava bibliotek och verkstad, Tio Tretton, Serieteket, Rum för Barn, Bibliotek Film & Musik.

Ja, det var väl det hela när det gäller böckerna i huset. 🙂

Inlägg 39/100 i utmaningen #blogg100

American Hotel på Stadsteatern

Med American Hotel debuterar författaren och dramatikern Sara Stridsberg på Kulturhuset Stadsteatern. För regin står Ingela Olsson, som har flera framgångsrika samarbeten med Sara Stridsberg bakom sig.

Jag hade förväntningar trots att jag inte läst mycket Stridsberg. Men jag läste hennes “Beckomberga – ett ode till min familj” för inte så länge sedan och tyckte mycket om.

Det här är elände. Undergångskänslan ligger som en våt filt över alltihop. Den avskalade trasiga och smutsiga scenografin visar på en värld som går under. Och vad händer med människorna i den?

Ett triangeldrama mellan Carter och bröderna Vladimir och Jack. Det är verkligen ett drama men väldigt lågmält framfört om än också väldigt fysiskt, men känslorna ligger under ytan och pyr. Vi anar.. men på  något sätt väldigt högljutt.

Jag gick ifrån den här föreställningen lite fundersam. Vad var det egentligen jag sett? Frånvarande fäder, döende mödrar, oförmågan till djupa relationer, beroenden, alkoholism, självmord… i en stad som faller igenom alla skyddsnät. Hm…


Den här gången visste jag inte vad det var jag skulle se, jag går gärna på teater utan så mycket förkunskap. Men här känner jag att jag kanske skulle läst novellen först.. för att ha fått lite ramar och en botten att stå på? Men nu gör jag det efteråt, histioren har kommit ut som novell hos Novellix, och du får den just nu gratis i e-boksformat. Passa på.

Fundersam alltså, och det är inte dåligt. Den ligger kvar i mitt medvetande idag och jag funderar på vad som hände hur det kändes. Det är ju faktiskt ett gott betyg.

Stadsteaterns beskrivning: I en övergiven skyskrapa någonstans i Detroit, Amerika, befinner sig Carter och Vladimir. Vladimir vill att Carter ska hjälpa honom att dö. I en annan del av staden befinner sig Vladimirs tvillingbror Jack, som Carter tidigare levt med. Tillsammans har de ett barn, som hon inte längre träffar. Utanför förvandlas världen, blir långsamt till ruiner.
Detroit, den en gång blomstrande staden med en stark bilindustri och stora förhoppningar, gick 2013 i konkurs. Den kapitalstarka befolkningen flyttade därifrån och lämnade delar av staden öde. American Hotel skildrar några av dem som blev kvar. Vad händer i en människa när världen omkring henne rämnar och hon förlorar allting?

Inlägg 37/100 i utmaningen #blogg100

Anna och Mats i Vällingby – en modernitet om kärlek

Ikväll har jag besökt Stadsteaterns nya scen i Vällingby! Gillar mycket att det tillkommit en scen just där, och ja, jag är lite partisk eftersom jag bor nära. I det klassiska Trappan-huset ligger den och nu nyrenoverat kommer Vällingby kultur- och medborgarhusförening ha många olika verksamheter där. Gillar!

Kvällens föreställning: Anna och Mats i Vällingby bygger på Helena von Zweigbergks två böcker Ur vulkanens mun och Anna och Mats bor inte här längre. Böckerna är riktigt bra, men det går utmärkt att se detta utan att ha läst.

Anna och Mats är moderna och upplysta människor. De vet hur man förväntas bete sig i en relation. Att man ska vara generös, inkännande och rak. Ändå krånglar allt oavbrutet till sig för dem. Det sista de vill är att de göra illa sina barn. Ändå gör de sina barn illa hela tiden. Anna och Mats döljer sin förvirring och ensamhet bakom fasader av fria, självständiga människor med kontroll på läget. En semester på Sicilien som de egentligen inte har råd med, kan den innebära en omstart? Vill de det? Med varandra? Eller med någon annan? Hur gör man kärlek när det känns som man inte kan vänta längre? När alltför många år gått i tystnad och förbittring? Hur gör man kärlek om man är en modern människa?
 
Det här är bra, mycket bra! Och riktigt jäkla obehagligt! Niklas Hjulström och Sanna Krepper gör det så himla bra. Hittar tonen direkt, de elaka nålsticken, de kaosartade underströmmarna, de medvetna missförstånden, önskan att få livet och relationen att fungera men oförmågan att hitta rätt. Och vi känner alla igen oss. Ruskigt och så snyggt!
 
Gå genast och se, det är inte många föreställningar kvar och några är utsålda. Detta är inget du vill missa, även om du egentligen inte vill påminnas…

Inlägg 28/100 i utmaningen #blogg100

 

Den vita staden av Karolina Ramqvist

Den vita staden är en fristående fortsättning på Karolina Ramqvists bok Flickvännen. I boken möter vi Karin, flickvännen, med sitt barn Dream. Mannen John finns inte kvar, det är oklart vart han tagit vägen. Karin lever nu ensam i det stora exklusiva huset hon fått, men på gränsen till en katastrof.

Här möts vi av ett tätt språk som förmedlar en passiv tillvaro på väg mot undergång. Karin lever i väntan, oförmögen att göra något, och pengarna är på väg att ta slut. Det handlar om övergivenhet, brist på insikt. Tillit och förtroenden. Hon har sitt lilla barn som hon fokuserar på, som håller henne själv vid liv, men inte är förmögen att älska, än. Dream kommer en gång “bli det finaste hon har”. När Karin inser att hon kommer att förlora sitt hus söker hon upp sina gamla “vänner” och ber om hjälp, men de vänder henne ryggen.

Slutet är inte givet, jag ska inte avslöja hur det går. Läs boken! Det är en liten bok med ett stort innehåll. Med ett supersnyggt omslag dessutom! Tack Norstedts för att ni gav mig möjligheten.

“Flickvännen har hamnat på min nästa-bok-hög. Den sätts dessutom upp på Stadsteatern i höst. Inbokat.

Baksidestext:
Det stora huset ser fortfarande nästan nytt ut under den grå himlen. Omkring det är tystnaden och snön. Den står i drev mot husväggen, ligger i vallar framför ytterdörren. På insidan är huset förändrat. Karin är ensam ed ett spädbarn. En dag knackar det på dörren. Hon kommer att förlora det enda hon har kvar, huset som John gav henne.

Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf

Äntligen stod prästen i predikstolen!” Den berömda inledningsrepliken i Gösta Berlings saga.

Den här gången handlar det inte om boken, utan om teater! Stadsteatern i Stockholm har satt upp sagan. Runar Hodne har tillsammans med dramaturg Cecilia Ölveczky dramatiserat Selma Lagerlöfs roman. Joel Spira är Gösta, Ann Petrén är majorskan.

Jag har läst boken. För länge sedan, och minns nästan inget. Vilket kanske är både bra och dåligt när man ser pjäsen. Som med alla klassiker förväntas nog publiken att ha ett hum om historien, om inte; blir upplevelsen en helt annan tror jag, om än inte nödvändigtvis dålig.

Det är verkligen en saga, en skröna. Den alkoholiserade prästen Gösta Berling, avsatt från sin tjänst, tas om hand av majorskan på Ekeby. Historien berättas av skådespelarna parallellt med replikerna.

Det är många olika berättelser och öden som vävs samman till en helhet. Gösta och majorskan på Ekeby är de röda trådarna, som inte helt håller tycker jag. Det blir lite splittrat. De tolv kavaljererna är äldre män som drömmer sig tillbaka till ungdomens nöjen. Tidens kvinnosyn visar sig med önskvärd tydlighet, ibland inte så övertygande spelat men det funkar. Det är en tid då förändring ligger i luften och skapar oro och nya roller. Kön, moral och religion ifrågasätts.

Men som en saga är den lite magisk. Brukspatron Sintram från Fors, i förbund med djävulen, fantastiskt spelad av Samuel Fröhler kryddar historien väl. Min favoritkaraktär helt klart.

Musiken är en del av helheten och ackompanjerar skådespeleriet och scenografin vacker med skogen och vattnet hela tiden närvarande, vi är i Värmland. Intrycket förstärks av de långa pälsarna.

Det som förvånar mig mycket är att den inte sitter riktigt hos skådespelarna. Är det premiärnerver? Ovanlig många felsägningar, om än snyggt räddade ändå förvånande. Jag tror att detta är den sorts pjäs som kommer att bli bättre ju längre den spelats. Det är mycket text, mycket ord som ska läras och skulpteras till en helhet. Den sista föreställningen kanske blir helt annorlunda än den första.

Sammanfattat, jag tycker trots allt om den.

Äntligen!

Äääääntligen har KulturhusetStadsteatern meddelat att Donna Tartt kommer till Internationell författarscen den 18 maj och att biljetterna släpps den 20 mars. 

Häng på låset! 🙂

Jag har Steglitsan på min att-läsa-lista, och nu är det dags. Jag har bara hört gott om den, en arbetskamrat är alldeles lyrisk. Det ska bli en trevlig upplevelse.

Detta är inlägg 018 av 100 i utmaningen #blogg100