Etikett: Selma Lagerlöf

Lucka 24 – Frid på jorden av Selma Lagerlöf

Oj, bara titeln känns ju helt perfekt en dag som denna, julafton! 🎄

Frid på jorden av Selma Lagerlöf ger dock inte så mycket frid, till en början. Julkvällen i stugan bryts upp av en besökare…

Med ens förstår far varför han inte har kunnat finna ut vad det är han ser. Den, som står vid dörren, har ett långt grått hår, och hela hårmassan är kastad framåt över ansiktet. En hand, som är lika utmärg­lad och köttlös som foten, lyfter upp håret vid ena sidan, och ett öga stirrar fram ur sin håla.

En saga med många bottnar, typiskt Lagerlöf, ger oss en del att fundera kring. 

Det här var sista novellen i kalendern! Det har varit fint att läsa varje dag (nästan varje i alla fall 😉 ). Noveller i det här formatet är som smågodis, de ger smak av mer eller talar om att det räcker med en smakbit. 🙂

God julläsning alla mina läsare!! 💗

Löwensköldska ringen av Selma Lageröf

Sommarläsningens klassiker!
Löwensköldska ringen av Selma Lagerlöf borde jag nog ha läst tidigare. Alla verkar ha läst den. Men jag minns inte att den kommit i min väg faktiskt, minns inte att vi talat om den i skolan eller vid andra tillfällen. Jag fick upp ögonen för denna lilla historia på ett helt annat sätt.
För några år sedan var jag i Prag på ett EU-möte och på kvällen var det fin middag. Jag hamnade vid ett bord med blandade nationaliteter och diskussionerna om statsförvaltning gled över till andra ämnen, bland annat litteratur. Min bordsgranne, från Tjeckien, och jag diskuterade lästa böcker och hon nämnde just Löwensköldska ringen som en mycket stor läsupplevelse. Jag var där vid sittande bord tvungen att skamsen erkänna att jag varken läst eller hört talas om denna pärla.
Men nu så… 🙂

Selma Lagerlöf skrev denna berättelse, som är den första i en trilogi, 1925. Berättelsen har sin grund i en folksägen som berättades i Lagerlöfs barndom.

Det är en spökhistoria på sätt och vis. Den förbannade ringen som sprider olycka och elände omkring sig. Ringen som får människor att svika, stjäla och bedra. Och det är verkligen en sedelärande historia.

För sina insatser i det ryska kriget tilldelas general Bengt Löwensköld en värdefull signetring från konungen. När generalen dör följer den honom i graven. Men någon bryter upp kistan och stjäl ringen. Generalens hämnd blir gruvlig och han ser till att stor olycka drabbar den som får ringen i sin ägo.

Men nja, något guldkorn tycker jag inte att berättelsen är. Det kan bero på att spökhistorier inte är min kopp te, men beror mer troligt på att jag har svårt för det gammalmodiga språket. Visst, bra berättad och med vackra naturbeskrivningar, men…

Jag tror att jag hellre hade upplevt den i annan form, kanske teater? Den spelas ju nu i sommar av Västanå teater i Berättarladan i Rottneros. Kanske borde jag åkt dit.

Berättelsen finns publicerad i många olika format, jag hittade en inbunden från Brombergs med både del 1 och 2 i trilogin. Jag börjar nog läsa Charlotte Löwensköld, del 2, också.. börjar i alla fall. 🙂

Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf

”Äntligen stod prästen i predikstolen!” Den berömda inledningsrepliken i Gösta Berlings saga.

Den här gången handlar det inte om boken, utan om teater! Stadsteatern i Stockholm har satt upp sagan. Runar Hodne har tillsammans med dramaturg Cecilia Ölveczky dramatiserat Selma Lagerlöfs roman. Joel Spira är Gösta, Ann Petrén är majorskan.

Jag har läst boken. För länge sedan, och minns nästan inget. Vilket kanske är både bra och dåligt när man ser pjäsen. Som med alla klassiker förväntas nog publiken att ha ett hum om historien, om inte; blir upplevelsen en helt annan tror jag, om än inte nödvändigtvis dålig.

Det är verkligen en saga, en skröna. Den alkoholiserade prästen Gösta Berling, avsatt från sin tjänst, tas om hand av majorskan på Ekeby. Historien berättas av skådespelarna parallellt med replikerna.

Det är många olika berättelser och öden som vävs samman till en helhet. Gösta och majorskan på Ekeby är de röda trådarna, som inte helt håller tycker jag. Det blir lite splittrat. De tolv kavaljererna är äldre män som drömmer sig tillbaka till ungdomens nöjen. Tidens kvinnosyn visar sig med önskvärd tydlighet, ibland inte så övertygande spelat men det funkar. Det är en tid då förändring ligger i luften och skapar oro och nya roller. Kön, moral och religion ifrågasätts.

Men som en saga är den lite magisk. Brukspatron Sintram från Fors, i förbund med djävulen, fantastiskt spelad av Samuel Fröhler kryddar historien väl. Min favoritkaraktär helt klart.

Musiken är en del av helheten och ackompanjerar skådespeleriet och scenografin vacker med skogen och vattnet hela tiden närvarande, vi är i Värmland. Intrycket förstärks av de långa pälsarna.

Det som förvånar mig mycket är att den inte sitter riktigt hos skådespelarna. Är det premiärnerver? Ovanlig många felsägningar, om än snyggt räddade ändå förvånande. Jag tror att detta är den sorts pjäs som kommer att bli bättre ju längre den spelats. Det är mycket text, mycket ord som ska läras och skulpteras till en helhet. Den sista föreställningen kanske blir helt annorlunda än den första.

Sammanfattat, jag tycker trots allt om den.