Italienska skor av Henning Mankell

Ibland snubblar man över en bok. Plötsligt är den bara där och pockar på uppmärksamhet. Egentligen var det den fristående uppföljaren till Italienska skor, Svenska gummistövlar, som fångade mitt öga hos bokhandeln i Sigtuna.

Jag menar hur i hela friden kan man gå förbi den titeln! Svenska gummistövlar. Så mycket känsla. Och dessutom ett sprakande färggrant omslag. MEN. Det är en uppföljare, vilket innebär att den första letades upp på biblioteket. Alltså, Italienska skor. 🙂

Det var inte helt självklart att välja dem, jag har lite svårt för Mankells Wallander, men detta är ju något helt annat! Vilken historia! Vilket språk, vilka miljö- och personskildringar. Helt tagen.

“På en ö i yttersta havsbandet lever Harry i en stor tystnad, omgiven av sin hund och katt, med en myrstack i sitt vardagsrum. En mörk hemlighet, ett ödesdigert misstag har gjort honom till en skygg ensling.”

Vi får följa Harry när han, något motvilligt, lämnar sin isolerade tillvaro. Han möter människor han inte väntat sig, både nya och gamla. Han öppnar sitt tillknäppta liv och tvingas se inte bara utåt, utan även inåt. Hoppfullt.

Det här är en spännande historia med stort driv. Språket är enkelt och fångande, jag sträckläste. Alla vanliga och ovanliga personligheter vi får möta, konstiga saker som händer, livet som tränger sig på från alla håll. Gillar’t!

Och det är skärgård! Jag gillar skärgård. 🙂 Lite samma känsla som i Hemåt över isen av Gunilla Linn Persson. Lite.

Nu laddar jag för den fristående uppföljaren, Svenska gummistövlar. 🙂

Hemåt över isen av Gunilla Linn Persson

“Minnet av att inte finnas till. Att vara utesluten. Inte saknad. Det aldrig glömda minnet av att vara en meter människa och ändå ingen.”

Jag har precis sträckläst Hemåt över isen av Gunilla Linn Persson. Det gick inte att sluta. Inte för att det är så spännande utan på grund av ett underbart språk som lockar in en bland bokstäverna. En blandning av verklig verklighet och poesi och fullt av relationer och människoliv. Precis vad jag älskar.

Den här boken har många beröringspunkter med Linn Perssons bok Vännen som jag skrivit om här tidigare. Där finns också en Ellinor.. långt ute i skärgården.

Vi får träffa Ellinor, kvinna på ön Hustrun i yttre havsbandet. Hon är tillsammans med sin far, som är ofärdig, de enda kvarvarande fastboende på ön. Ellinors liv är hårt och strävsamt. Det gäller att leva av det lilla som ges i en karg miljö. I ensamhet under vintern, med sommargästernas krav på sommaren.

Ellinor läser också poesi och lyssnar på musik, och det är saker som följer berättelsen och gör den aktuell och osentimental men också fylld av tillbakablickar till tiden som varit och format livet på ön.

Öns historia ligger hela tiden i bakgrunden och styr fortfarande livet. Familjerna på ön som stötts och blötts mot varandra genom årtionden, efter en dramatisk vandring över isen en stormig natt 1914. Händelserna på isen ligger som en genomgående historia i bakgrunden genom hela boken.

Det märks att författaren själv har bott i yttre skärgården och vet mycket om livet där. Alla små detaljer om namn på saker och ting, vindarnas och vattnets ord, djurens och växternas. Ett liv där allt görs “efter gammalt”. Författaren är också medförfattare till tv-serien Skärgårdsdoktorn…

Historien om Ellinor börjar då hon med sjötaxin ska hämta upp en passagerare som visar sig vara en gammal bekant… Det här är också en kärlekshistoria men inte en enkel sådan.

Som baksidestexten frågar:
Finns en evig sorg, som föder hat och trätor?
Finns en kärlek lika evig som havet, om den brinnande skärgårdshimlen, en kärlek som glömmer tid och rum?

Läs den! Jag kan inte alls göra den rättvisa med dessa få rader.
Tack Wahlström & Widstrand som gav mig möjligheten.

Vännen

Vännen av Gunilla Linn Persson, ett av mina biblioteksfynd.
Du vet, en bok som bara kommer i ens väg och ropar på att bli lånad.

Jag har läst Linn Persson förut, för länge sedan, och jag minns att hon även då skrev på ett sätt som fångade och berörde mig mycket.

– Det där är Vännen, ett skepp min pappa gjort. Men det borde heta Ovännen, för det var ett dåligt skepp i verkligheten.

Så kunde boken ha börjat, det är en fras som upprepas många gånger, och innehåller så mycket mer än vad som syns på ytan.

Vännen handlar om Edit och Ellinor och ön Järnöran, en ö som ligger bortom människogränsen. Edit har levt hela sitt liv på ön och är nu gammal och dement. Ellinor har tillfälligt flyttat till ön för att skriva en bok.

Det är två kvinnor som båda är ensama på sitt sätt. Edit faktiskt ensam kvar när resten av hennes familj dött genom åren. En hemmadotter som skött de sina, och nu inte har någon som kan sköta henne. Ellinor som blev bortlämnad som barn, som nu har man och många barn men ändå har en stor inre ensamhet. Mellan dem växer en ovanlig vänskap fram.

Vi får följa dem under ett år vid havet, ett år då Edit aldrig begriper vem Ellinor är, ett år med glömska och gemenskap, med sommarstress och höstlugn.

Vännen är en liten, stark, ledsam men ändå hoppfull bok. En bok om livet, så som det kan bli och vad vi kan göra det till. Om att minnas med fötterna och låta ogräset breda ut sig.

Utdrag ur boken:– Förlåt en enkel fråga, kom det oroligt från Edit. Men om man inte är riktigt riktig, ska man behöva finnas då?
Ellinor svarade med något hon hade hört eller läst någonstans. Det lät bra:
– Alla behövs.
Det kom från hjärtat. Det var klart att Edit Ingman skulle finnas här i sin värld.
Edit stod stum. För ett ögonblick kände hon tröst. Sedan glömde hon vad Ellinor hade sagt. Det försvann. Hon mindes att hon hade ställt sin viktiga fråga och fått ett svar. Så långt sträckte sig minnet. Vad hade människan sagt? Alla förstörs?