Håll ut
- Inläggsförfattare Av Katarina Parneby
- Inläggsdatum mars 31, 2017
- Inga kommentarer till Håll ut
- Etiketter #blogg100, herregud & co
I som Ivar Lo-priset
Ivar Lo-priset är ett litterärt pris på 125 000 kronor (2012) som utdelas av fackföreningsrörelsen (LO), Landsorganisationen. Det instiftades som en hyllning till Ivar Lo-Johansson på hans 85-årsdag, den 23 februari 1986. Fram till sin död 1990 ingick Ivar Lo-Johansson i stipendiefonden som årligen utser en betydande arbetarförfattare.
År 2017 tilldelades författaren Anneli Jordahl priset med följande motivering:
”2017 års Ivar Lo-pris går till Anneli Jordahl, vars författarskap utgör en ständigt fördjupande undersökning av individers och kollektivs klassidentitet. Författaren är en mångbottnad gestaltare, som med nya uttrycksformer förenar fiktion och dokumentation. Efter verk som ”Klass – är du fin nog?” och romaner som utgår från Ellen Key eller den egna modern har Anneli Jordahl givit ut ”Som hundarna i Lafayette Park”, en modern arbetarroman som hjälper oss att förstå sambandet mellan klass, genus och etnicitet.”
Anneli Jordahl, född 1960 i Östersund, är författare, litteraturkritiker och föreläsare. Efter uppmärksammad sakprosa som Klass är du fin nog? (2003) och Att besegra fru J (2006) romandebuterade hon 2009 med Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet). Hennes senaste roman är Som hundarna i Lafayette Park.
Har du läst något av Anneli Jordahl? Jag har läst Låt inte den här stan plåga livet ur dig Mona och skriver om den på bloggen.
Detta är inlägg 30 av 100 i utmaningen #blogg100
Det här är en berättelse om tre mer eller mindre tillfälliga besökare i det innersta av Västerbotten: konung Karl den femtonde, Jesus Kristus och den utlevade väckelsepredikanten Olof Helmersson.
Olof Helmersson, 83, som efter femtio år återvänder till Nedre Avabäck i inre Västerbotten. Och så får vi höra om ett synnerligen rart brännvin.
Det här är också en berättelse om den trakt som jag känner är en del av min hembygd, vad det nu kan vara. Jag har inte rötter där men tillbringade tid där i en viktig tid av mitt liv. När jag bildade familj. Kanske är man då lite extra mottaglig för att adoptera en hembygd? Jag gjorde det i alla fall. 🙂
”Jag var pastor i Nedre Avabäck, sade Olof Helmersson. Det var jag som vållade de sista stora väckelserna. Jag predikade i alla de sju församlingarna. Mellan nittonhundraförtisju och nittonhundrafemtifem omvände jag fyrahundrasexton själar i de här trakterna. Några av dem två gånger. Fanns det så många själar? Ja, de fanns.”
Att få följa Olof Helmerssons vingliga cykelfärder genom bygden. Hans övertygelse och målmedvetenhet som sakta mattas av vart efter han möter människorna. Människorna som skapat sina egna liv och inte vill bli ofrälsta så lätt. Och möter, det är nyckelordet här.
Det är milt och fint skrivet, det är långsamt och eftertänksamt, det är Torgny Lindgren. Åh vad jag tycker om det här. Trakten, språket, människorna. Läs bums om du inte redan gjort det!!
Ps. Gammal Norrlands Akvavit är den allra bästa snapsen! Ds.
Låna på biblan, köp hos din lokala bokhandlare eller hos t.ex. Bokus eller Adlibris.
Detta är inlägg 29 av 100 i utmaningen #blogg100
Det här är en liten pärla till bok som får mig att tänka efter, och kanske förstå lite hur det kan vara att vara författare.
Karolina Ramqvist ger oss en väldigt personlig liten essä om författarskapet och offentligheten: Det är natten.
Jag tycker mycket om författarens övriga böcker och det här ger mig lite inblick i vad som kan finnas bakom. Men också mycket förståelse för hur svårt det kan vara att lämna i från sig en bok, och känna sig tvungen att prata om den.
Underrubriken till essän lyder ”Författaren och den som skriver”. Också den vilar mot ett citat. Den här gången av Bodil Malmsten: ”Det är inte som författare jag skriver det här – medan jag skriver, skriver jag. Författare kommer efteråt. Under skrivandet är jag en som skriver, var och en som skriver är det – var och en för sig.”
Det är allvarligt, omsorgsfullt och insiktsfullt skrivet. När det tar slut vill jag läsa mer.
Läs den! Låna på biblan, köp hos din lokala bokhandlare eller Bokus eller Adlibris.
Detta är inlägg 27 av 100 i utmaningen #blogg100
Det här är Martina Montelius, och jag vet ingen som skriver som hon.
Ibland är man lessen ibland är man glad handlar om Rakel och människorna runt henne. Och allt annat runt henne, skräcken, sorgen, ilskan, vanmakten. Men att beskriva den går inte, det blir platt och intetsägande, du måste läsa.
Det är skräck- och äckelkänsla men lika mycket galghumor och en stor dos verklighet. Vad gör livet med oss om vi inte passar in? Och vad är egentligen verkligt?
Rakel är 32 år och hatar allt som är naturligt. Är det så konstigt? Hon bär på ett hjärta som när som helst kan sluta slå och lungor som hotar att ge henne andnöd. Därtill bär hon på en ångest – även den helt naturlig – som sliter henne i stycken inifrån. På skolan där hon arbetar får ingen veta hur hon lider. Kollegerna har ändå nog av sig själva. Och Rakel kunde inte bry sig mindre. Hon är upptagen av att vänta på svar på ett brev hon skickat till någon hon tror kan bli en kamrat.
Språket är stilistiskt perfekt, surrealistiskt och snyggt. Att hålla läsaren fången genom en berättelse som detta kräver rätt sorts ord, i rätt ordning.
Låna på biblan eller köp hos din lokala bokhandlare, eller t.ex. Adlibris eller Bokus.
Inlägg 26 av 100 i utmaningen #blogg100
En del ur Novellix-boxen Grannar igen. Denna gång Aris Fioretos.
Rapport från den täta världen är en liten finurlig, finstämd och sorglig historia!
Vi var fem pojkar i klass HII som brukade samlas runt schackbrädet. Argumenten stöttes och blöttes mellan dragen. När det slutligen blev dags att rösta visade sig två vara för, två mot självmordet som lösning. Den femte i gruppen vägrade att ta ställning.
En tillbakablick på en gymnasietid och vännerna som fanns då. Samspelet, närheten, främlingsskapet. Om hemliga språk, outtalade tankar och vänner som visar sig vara annorlunda än man trott.
Grannar ur ytterligare ett perspektiv. Läs och njut.
Detta är inlägg 24 av 100 i utmaningen #blogg100
Dags för nästa godbit i påsen Grannar hos Novellix.
Novellen Hitomi av Kim Thúy. Så här börjar det: De är fem. Pappa, mamma, tre barn och en urgammal katt som heter Myrtille. Människor med historia och förväntningar. Livet rinner dem lite ur händerna…
En kväll, en vecka efter att jag hade flyttat in i min nya lägenhet, tände vi våra skrivbordslampor samtidigt. Det var så vi träffades: hans fönster mitt emot mitt, utan gardin eller persienner eftersom vi trodde oss vara ensamma. Han hade på sig en slips och jag en bomullskimono som hade tillhört min mormor.
Det här är vackert, finstämt, poetiskt… nästan svävande. Om livets vändningar i det lilla och om ett möte som blir av i sinnet mer än i verkligheten.
Jan Gradvall har skrivt förord till novellerna i asken Grannar och han avslutar så här: Grannar är något okontrollerbart, jobbigt, föränderligt, överraskande, berikande. Grannar är en del av livet. En del av att vara människa.
Läs dem allihop!
Detta är inlägg 23 av 100 i utmaningen #blogg100
H som i Harry Martinsson-priset
Harry Martinson-priset är ett pris som delas ut av Olofströms kommun i samarbete med Harry Martinson-sällskapet. Prissumman är på 83 950 kr. Priset började delas ut 2008 och delas ut vartannat år.
2016 års Harry Martinson pris till Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik.
Motivering: ”Harry Martinson-priset för år 2016 tilldelas Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik, för en gärning där vetenskap i världsklass lever sida vid sida med ett stort engagemang för folkbildning. Ulf Danielsson är en fri tänkare som ser värdet i att förklara komplicerade sammanhang på ett enkelt sätt och som samtidigt är öppen för skönlitteraturens och inte minst lyrikens möjligheter att skapa bilder av det som är svårgripbart även för en vetenskapsman.”
Ulf Danielsson har skrivit fyra böcker, bland annat:
Mörkret vid tidens ände (2015, Fri Tanke förlag)
Boken är en snabb resumé av de senaste årens grundläggande fysikforskning där universums mörka sida spelar en allt viktigare roll. Det står klart att det mesta av universums energi och materia är mörk, fördold och till sin natur helt okänd. Här kan du se när han berättar mer om boken i programmet ”En bok, en författare”.
Dags att testa en fackbok kanske? 🙂
Detta är inlägg 22 av 100 i utmaningen #blogg100