Kärleken passerade.. och lite tävling!

Kärleken passerade här en gång av Peo Bengtsson.

Baksidestexten lyder: En skilsmässa skildrad ur ett manligt perspektiv, om det som återstår när kärleken har passerat.

Jo, vi får följa Samuel när hans tillvaror rämnar. Johanna lämnar honom och går snabbt vidare. Kvar står han med sig själv, barnen och livet att hantera. Samuel är visserligen man, men detta är lika mycket en mänsklig historia. Att bli lämnad, att bli berövad kärleken att vara tvungen att hitta tillbaka till livet igen är något vi alla kan känna igen oss i. Jag gjorde det.

Det är lätt att förstå ilskan, sorgen, de hårda orden, förtvivlan. Det är outsägligt sorgligt att läsa om barnens oro och mardrömmar, om hur de hamnar i kläm. Men samtidigt hoppfullt att de kanske får tillgång till sin pappa som de inte haft.

Jag gillar Bengtssons sätt att skriva. Det är mitt i vardagen. Den mörka, hopplösa, ljusa och hoppfulla. Läs också hans blogg Stockholm Under Ytan.

—–

Tävling!! 🙂

Anna har en tävlig på sin blogg. Pröva lyckan!

Vännen

Vännen av Gunilla Linn Persson, ett av mina biblioteksfynd.
Du vet, en bok som bara kommer i ens väg och ropar på att bli lånad.

Jag har läst Linn Persson förut, för länge sedan, och jag minns att hon även då skrev på ett sätt som fångade och berörde mig mycket.

– Det där är Vännen, ett skepp min pappa gjort. Men det borde heta Ovännen, för det var ett dåligt skepp i verkligheten.

Så kunde boken ha börjat, det är en fras som upprepas många gånger, och innehåller så mycket mer än vad som syns på ytan.

Vännen handlar om Edit och Ellinor och ön Järnöran, en ö som ligger bortom människogränsen. Edit har levt hela sitt liv på ön och är nu gammal och dement. Ellinor har tillfälligt flyttat till ön för att skriva en bok.

Det är två kvinnor som båda är ensama på sitt sätt. Edit faktiskt ensam kvar när resten av hennes familj dött genom åren. En hemmadotter som skött de sina, och nu inte har någon som kan sköta henne. Ellinor som blev bortlämnad som barn, som nu har man och många barn men ändå har en stor inre ensamhet. Mellan dem växer en ovanlig vänskap fram.

Vi får följa dem under ett år vid havet, ett år då Edit aldrig begriper vem Ellinor är, ett år med glömska och gemenskap, med sommarstress och höstlugn.

Vännen är en liten, stark, ledsam men ändå hoppfull bok. En bok om livet, så som det kan bli och vad vi kan göra det till. Om att minnas med fötterna och låta ogräset breda ut sig.

Utdrag ur boken:– Förlåt en enkel fråga, kom det oroligt från Edit. Men om man inte är riktigt riktig, ska man behöva finnas då?
Ellinor svarade med något hon hade hört eller läst någonstans. Det lät bra:
– Alla behövs.
Det kom från hjärtat. Det var klart att Edit Ingman skulle finnas här i sin värld.
Edit stod stum. För ett ögonblick kände hon tröst. Sedan glömde hon vad Ellinor hade sagt. Det försvann. Hon mindes att hon hade ställt sin viktiga fråga och fått ett svar. Så långt sträckte sig minnet. Vad hade människan sagt? Alla förstörs?




Vattnet i mars

Den här sommaren har det blivit många böcker. Och en del stannar kvar i tanken längre än andra.

Jag råkade ha Vattnet i Mars av Mikael Fant i min ägo så den blev en av de utvalda. Jag var inte så sugen på den från början, den var fådd och hade liksom inte fångat mitt intresse så jag började läsa med lite skepsis… men ack vad fel jag hade!

Vattnet i Mars är en berättelse om relationer, om familj, om sorg och omsorg, och om att allt inte alltid blir som planerat. Som Jonna, som är barnbarn och tecknar historien, säger: ”Det är viktigt att kunna glädjas över att allt inte blir som man tänkt sig alltid, tillvaron är så mycket påhittigare än man själv är.”

Vi får träffa Familjen Aronson från Nedansjö i närheten av Matfors i Medelpad. Vi får möta flera generationer som lever med en gemensam historia i bagaget.  Historien börjar med död och slutar med födelse och ett dop, och däremellan hittar vi livet. Titeln anspelar på en dikt som mormodern skrivit och som har en central roll i berättelsen. En fantastisk dikt som är värd sin egen berömelse!

Författaren ger sin röst åt flera personer i familjen, var och en får sitt eget kapitel, och han gör det med bravur. Fantastiska personbeskrivningar! Det är inte samma historia som berättas ur olika perspektiv utan vi får lära känna människorna, historien och olika situationer i deras liv, med varje karaktärs unika röst. Men han lyckas också lägga in små händelser som länkar ihop det hela till ett sammahang. Jag tycker att SvD:s rescensent säger det välidgt bra, att det är lite som ett avlångt panoramafoto. Det måste ses i sektioner, men bildar en helhet om man håller det tillräckligt långt ifrån sig.

Som läsare dras man omedelbart in i berättelsen – den första personen som beskrivs är Edvin, morfar, som mist sin fru och inte riktigt vill acceptera det. Jag älskar Edvin och att han får behålla sin Inga tills dess att han i slutet är beredd att släppa henne! Sedan kommer Agneta, en av döttrarna, som jag inte gillar alls. Först blev jag irriterad på språket i beskrivningen av henne, tills jag insåg att det berodde på att det just handlade om en helt ny person, och det var henne jag inte gillade. Fascinerande hur författaren verkligen ger personerna sitt eget språk, ung som gammal, varje kapitel talar med egen röst!

Summa sumarum det här är en mycket läsvärd bok. Hoppas Mikael Fant inte dröjer länge med nästa!

Breakfast Book Club cirklar om boken den 24 september på Vetekatten!

PS. En fundering jag hade efter läsningen var om författaren hade någon ankytning till bygden, som är så väl beskriven. Jag fick klarhet i ett samtal med honom att så inte var fallet, innan boken skevs hade han aldrig varit i Medelpad. Otroligt! 🙂 DS.