Ögonvittnet av Anna Bågstam

Gårdagens bokcirkelbok, Ögonvittnet av Anna Bågstam. En spännande och välskriven debut! Vi var rörande överens om att det här är bra. Välskrivet, spännande och nytänkt.

Ett brutalt mord har begåtts i pittoreska fiskeläget Lerviken vid Öresund. En kvinna har avrättats och fått sina ögonlock upptejpade. Mordet sker dagen efter att Harriet flyttat in i sin pappas hus, ett stenkast från brottsplatsen. Det är extra bra att sidoberättelsen här får vara hennes pappa och oron för hans åldrande och eventuella demens, det är inte så vanligt i deckare och ger en fin personlig känsla.

Detta är första delen i en planerad svit om brottsutredaren Harriet Vesterberg. Och Harriet är lätt att tycka om. Hon är trovärdigt skildrad och vi kan nog alla känna igen oss i svårigheterna att vara nyinflyttad och ny på jobbet och kanske lite annorlunda. Harriet är civilanställd inom polisen.

“Hon bestämmer sig för att gå sin egen väg, men den leder in henne på ett spår som hon snart desperat ångrar att hon började följa. Kan mördaren vara någon hon känner?”

Berättelsen börjar kanske lite trevande med mycket kringbeskrivningar men det tar sig och blir riktig spännande, svårt-att-lägga-i-från-sig-spännande! Vi får följa med Harriet både i jobbet och hemmavid och det är trovärdigt upplagt och beskrivet. Här finns familjehemligheter, lögner, oväntade relationsband och mycket, mycket mer. En snygg intrig som håller oss ovetande om helheten enda till slutet.

Och sist men inte minst får vi en snygg cliffhanger till kommande bok! Ser mycket fram emot!

Läs den!

Låna på biblan, köp hos din lokala bokhandlare eller t.ex. Adlibris eller Bokus. Eller gör som jag gjorde denna gång, läs på Storytel!

Surprise!

Hoppsan! Oväntade nomineringar till Augustpriset får vi nog säga? Ingen av de favorittippade storförfattarna. Kan vara bra, kan vara dåligt? Det innebär i alla fall ytterligare spännande läsning!

Jag har tidigare år skämtat om att August = Albert, och även i år är två i den skönlitterära klassen från Albert Bonnier förlag. 😉 I övrigt spridda förlag, det är kul.

Nu väntar en månad läsning av de nominerade, kanske inte alla men i alla fall några.

De nominerade i kategorin “Bästa svenska skönlitterära bok” är:

Jag for ner till bror, Karin Smirnoff, Polaris. Debutbok. Den köpte jag på plats, verkar vara precis i min smak. Norrland och relationer. 🙂

Karin Smirnoffs egenartade debutroman berättar kärvt om grymma händelser och sargade människor i en karg glesbygd. Lakoniskt och drastiskt gestaltar hon det förflutnas hemliga bördor. Återkomsten till Smalånger framkallar och försonar barndomens mörker.

Socialdemokratiska noveller, Björn Runeborg, Modernista. Spännande!

Björn Runeborgs porträttgalleri lyckas att med psykologisk och historisk skärpa tränga ner i det politiska skeendets mentala processer. Med kritisk, stram vrede skärskådar han individens vilja och val i överrumplande scener.

Ædnan, Linnea Axelsson, Albert Bonniers förlag. En tegelsten på 900-nått-sidor. Bara där tappar de mig tyvärr… men intressant ämne!

I Linnea Axelssons poetiska brottstycken skildras en annan sida av det framväxande nittonhundratalet. Förlusten av den samiska aednans livsrytm fångas i två familjehistorier där generationers undanträngda tillhörighet till språk och natur lämnat existentiella revor.

Skalornas förråd, Ulf Eriksson, Albert Bonniers förlag. Årets lyrikrepresentant. Obekant för  mig.

Ulf Erikssons nya dikter skrivs i omseendets tid, omvärderingarnas, eftertankens. Livet har fått nya måttenheter. Minnets vind räcker honom nya ord, ord som avlyssnar, avtäcker, avslutar – och bygger på nytt. Färden genom rummen i ”ögonblickets hus” äger en säregen skönhet och skörhet. I Skalornas förråd finns den stora diktens möten.

En shtetl i Stockholm, Kenneth Hermele, Weyler förlag. Intressant om ett annorlunda Stockholm, den lockar.

Lågmält och lyhört, med minnet som kalejdoskop, fogar Kenneth Hermele sin familjeberättelse i ett historiskt skeende präglat av omvälvningar med eko i vår samtid. Här stöts identitet och olikheter mot konventioner och förväntningar medan utanförskap blir boja och fördel. Det är tankeväckande, insiktsfullt och vackert.

Människan är den vackraste staden, Sami Said, Natur & Kultur. Den har jag faktiskt på min vill-läsa-lista! Och nu kommer den att flytta upp lite!

Med en drömsk realism ger Sami Saids moderna proletärroman gestalt åt den papperslösa San Fransisco. En berättarröst som med språklig komik och trotsig humanism utmanar världens maktförhållanden genom att stå fast vid att människan är den vackraste staden.

Inte att förglömma i sammanhanget; Lilla Augustpriset! Gå in på www.augustpriset.se och läs novellerna! Här har vi framtiden, och det är vi läsare som väljer vem som vinner.

Augustpriset – vem får chansen?

Ikväll är det dags!

Dags för offentliggörandet av de nominerade till Augustpriset 2018. Och vi samlas andlösa av spänning på Södra teatern, eller framför webbsändningen.

18 böcker har chans att vinna Augustpriset. Vilka tror du nomineras? 
När det gäller den skönlitterära klassen så tror jag på dessa: 
Kärlekens Antarktis av Sara Stridsberg
De dubbelt så bra av Bengt Olsson
Lugnet av Tomas Bannerhed
Hemman av Magnus Dahlström
Nordisk Fauna av Andrea Lundgren
Sveas son av Lena Andersson
Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri
Nuckan av Malin Lindroth
…. 

Nuckan av Malin Lindroth

Nuckan, finns hon? Hon som befinner sig längst ner i den patriarkala hackordningen. Den överblivna, påstått oknullbara. Hur ska vi förhålla oss till henne, eller är det just det vi inte ska?

Att bli avvisad är inte så farligt. Bara man har förmågan att gå.  

Malin Lindroth, författaren, är 52 år, barnlös och har levt ensam i nästan trettio år. När hon presenterar sig som ofrivilligt ensam blir reaktionerna starka och hon frågar sig vilka historier om livet utanför tvåsamhetsnormen som är möjliga att berätta. Därför bestämde hon sig för att skriva om en livserfarenhet som efterfrågas lika lite idag som i det förflutna.

Det här är en bok som får mig att tänka till. Hur är det med ensamhet, vald eller inte? Vad gör vi när det önskade livet, den önskade tvåsamheten, den önskade familjen inte blir av? Hur hanterar vi människorna i vår närhet som upplever det? Jag läser, läser om. Tänker en stund. Viker, stryker under. Det är ord fulla av sorg, ilska, uppgivenhet, hopp, längtan…

Med tydlighet säger författaren att en nucka inte är en rebell, inte en dissident som vänder patriarkatet ryggen. Nuckan är den heterosexuella kvinnan som blir bortvald, som vill ha kärlek, parförhållande, kanske barn men inte lyckas få det.

Hon är den som betalar höga pris för att försöka leva inom ramarna för ett system som förklarat henne värdelös.

Detta är ett befrielseprojekt, ett ifrågasättande av de normer som vi fortfarande är så knutna till och kanske blinda inför och ett beredande av plats för den större berättelsen om kärlek, makt och relationer. 
Läs den! Låna på biblan, köp hos din lokala bokhandlare eller t.ex. Adlibris eller Bokus

Tankar för dagen

Idag blir det något annat.. eller hänger allt kanske ihop…
Det här är mina tankar som behövde formuleras i ett sammanhang. Tänkas klart. Men också bli synliga utanför huvudet. Kommentera gärna med dina egna tankar kring detta eller något annat!

Vi och dom?

Jag var på ett frukostmöte i morse som skulle handla om språket i offentligheten, men mer kom att handla om integration eller inte. Jag läste nyss boken Nuckan av Malin Lindroth. Jag var på ett författarsamtal med Johannes Anyuru härom dagen. Jag läste en krönika av Hanne Kjöller om vikten av att bry sig om andra utan egen vinning.

På något sätt så sammanfaller alla dessa olika möten med människor och åsikter och vill inte riktigt lämna mina tankar. Hur ser vi på ”vi och dom”? Hur mycket tillåter vi människors olikheter? Hur jämför vi vår egen insida med andras utsida och tvärt om? Hur farlig är ensamheten?

Morgonens möte, som ligger mest färskt i minnet, blev mycket en diskussion om språkets och ordvalets makt. Vems ”fel” är det egentligen och varför lyckas vi inte med integration? Emellanåt kändes den riktiga betydelsen av integration väldigt fjärran…

Integration = en förening av skilda delar till en större helhet. 

En större helhet. Det handlar alltså om att hitta en gemensam helhet. Det här känns som en mycket större fråga än en ”flyktingfråga”. Det handlar om hela vår värdegrund, hur vi ser på människor. Alla sorters människor. Hur vi bedöms och bedömer utifrån hur vi ser ut, låter och lever. Huruvida mångfald, ur ett större perspektiv, är viktigt i vårt samhälle eller inte.

Att passa in är en universell längtan och önskan. Att passas in är det inte. 

Att språket har en vital betydelse för människor inte bara ur ett rent kommunikativt perspektiv utan också som kulturbärare känns självklart. Det är genom språket vi kan delta i samhället, få tillgång till nya sammanhang och upptäcka nya rum. Och det är genom att ta del och dela med sig som den större helheten kan uppnås, tänker jag.

Johannes Anyuru pratade en del om språkets kraft och det våld som språk kan innebära. Hur ärr av språket kan leva kvar i ens liv. Att vi har ansvar för hur vi använder vårt språk, vad vi säger och hur vi säger det. Som han sammanfattade det; ”Juridiken är inte uppförandets gränser”.

Malin Lindroths resonerar i Nuckan bland annat kring position och osynlighet. Att vara över, aldrig eftertraktad, till och med föraktad genom språket. Att lämna sig själv för att passa någon annan, i hopp om att åtminstone bli sedd.

Att se till andras väl, att hjälpa och stötta, att vara snäll. Har det blivit omodernt? Hanne Kjöller lyfter frågan klokt i en krönika. Att vara del av ett sammanhang ÄR viktigt. Att bry sig om andra är också att bry sig om sig själv, även om den omedelbara bekräftelsen inte finns där.

Jag oroar mig för hur vi använder vårt språk i det offentliga samtalet. Hur vi skärmar och fjärmar. Hur vi tar oss rätten att säga precis vad som helst, och att tro att det ÄR vår rätt. Samtalet måste komma i fokus igen. Viljan att höra olika ståndpunkter för att slipa på sin egen. Önskan att lära och förstå, för den större helheten.

Bildning är det som är kvar sedan vi glömt allt vad vi lärt oss, sa Ellen Key klokt.

Vi är ett land med människor som vandrat hit på många olika sätt genom historien och nutiden, många har levt här länge. Det är just det som har format oss och svenskheten. Våra olikheter påverkar och förändrar oss ständigt.

Det handlar om att vi värdesätter öppenhet för utveckling och möjligheter, att vi låter oss berikas snarare än hindras av olikheter, vilket naturligtvis också kan innebära konflikt och friktion. Det är väl livet?

Liten tvåa med potential av Camilla Davidsson

Det här är feelgood med allvar som grund. I Liten tvåa med potential lyckas Camilla Davidsson igen hitta tonen som gör att berättelsen letar sig in, håller sig kvar och tål att funderas på. Det är skickligt!

Det är så lätt att känna igen sig själv eller andra i den här berättelsen, precis som i Camillas tidigare böcker om Emma. Allt är ju så perfekt, vad är det då som skaver? “Vore det inte för..”, “Om bara..”, “Jag är nog bara lite trött..”. Alla ursäkter vi tar till för att slippa kliva in och ta tag i de egna känslorna. Vad vill JAG egentligen? Vilken av alla stolar i livet ska jag sitta på?

Kontroll är viktigt för Sofia. Hennes mål är att göra karriär som investment banker, att lyckas, att ha en snygg yta. Så när hon hittar den lilla sekelskiftestvåan på Östermalm, nära arbetet och favoritkrogarna, är ingen gladare än hon. Dock behöver den verkligen renoveras. Arvid, hantverkaren som dyker upp, har till Sofias irritation bestämda åsikter om både det ena och det andra… Dessutom känns det på något märkligt vis som om han ser henne, på ett sätt som ingen annan i hennes liv gör, inte ens pojkvännen Oliver.

Berättelsen om Sofia flyter på bra och även om en del är förutsägbart emellanåt så känns det inte lättvindigt. Jag tycker om att läsa Camillas böcker där allvaret blandas med det tillgängliga, att livet faktiskt består av båda. Att skriva och beskriva utbrändhetens alla sidor är inte tacksamt men ack så viktigt. Och hon gör det bra! Att det dessutom kryddas med lite kärlek är inte dåligt.

Läs den! Låna på biblan, köp hos din lokala bokhandlare, eller hos t.ex. Adlibris eller Bokus.

Smitning av Dominique Dyens

Det här är en märklig berättelse där vi inte vet riktigt vad som egentligen händer. Den börjar som en potentiell chick-lit.. men snart tar både thriller och psykodrama över. Inget är vad man tror!

I Smitning av Dominique Dyens får vi möta Anne Duval, trettiosex år och singel, är mitt uppe i en lysande karriär i reklambranschen. Hon förkroppsligar den fria kvinnan. Fri?

En dag den tredje december förlorar Anne fotfästet. Hon bryter ihop och flyr hals över huvud från sitt liv i Paris. Hennes irrfärder på franska motorvägar för henne slutligen till Clermont-Ferrand där hon hamnar på en psykiatrisk klinik. När hon blir utskriven kallas hon som vittne i en mord rättegång.

Vad är det som har hänt? Vem är mannen som döljer sig i mörkret och tycks vilja stjäla hennes historia?

Det finns årsdagar, datum som påstås få konsekvenser på sikt eftersom de ger upphov till ett mönster i det omedvetna.”

Smitning beskriver mötet mellan en Machiavelli och en kvinna som är fånge i sitt omedvetna, men vem är det egentligen som manipulerar vem? Lurigt!

Det här är ett imponerande romanpussel, snyggt byggt men med en rätt oklar översiktsbild. Inte ens när det är färdigbyggt är allt tydligt. Men mycket spännande och intressant och framför allt helt oväntat! Detta är en författare jag vill läsa mer av!

Läs den! Låna på biblan, köp hos din lokala bokhandlare eller hos t.ex. Adlibris eller Bokus.

Maigrets första fall av Georges Simenon

Idag blev det en fin diskussion om en klassiker på Vetekatten med Breakfast Book Club, för det får den väl kallas för Maigrets första fall av Georges Simenon. Det här är nog den första bok jag läst om kommissarien.

Maigrets första fall är inte den första av de 75 romaner om Maigret som Simenon skrev, men sägs vara en av hans bästa. Böckerna skrevs inte i kronologisk ordning, denna kom ut 1949 och då hade han redan skrivt många andra. Här får vi möta Maigret som nybliven kriminalassistent som redan här visar sin förmåga att se igenom människor och att tåla en eller flera calvados!

Boken är som sagt skriven 1949 och utspelar sig i början av 1900-talet, en helt annan tid vilket så klart märks i berättelsen. Synen på kvinnor och klass var annorlunda men Simenon lyckas ändå att skriva väldigt tidlöst, vilket så klart gör berättelsen mer hållbar. Men.. så här beskriver Maigret sin fru:

“Hon var en frisk, präktig flicka av den typ man sällan ser annat än på konditorier eller bakom mjölkaffärens marmordiskar, en präkig flicka full av vitalitet, men som an ändå kunde lämna ensam hela dagar i sträck.. utan att hon ett enda ögonblick hade tråkigt.”

Det är en klassisk berättelse med den något udda detektiven med sin medhjälpare, denna gång i form av en engagerad flöjtist! Kommissarien kommer människor nära och ser saker på annorlunda sätt, vilket hjälper honom att lösa mysterierna. Vi känner igen det och tycker om det. Och Simeons berättelser har säkert inspirerat många, många författare i denna genre under årens lopp.

Bokcirkeln enades om strålande miljöbeskrivningar, fina personporträtt, en enkel intrig och kanske lite för omständliga vindlingar i berättelsen. Det är lätt att förstå att hans berättelser blev populära, den här var lättillgänglig och trevlig. Men vi kanske inte kommer att läsa många fler böcker om kommissarien…

Kommissarie Maigret har också gestaltats på film, som tv-serie och seriemagasin. 2016 var det premiär för den första TV-filmen med Rowan Atkinson som kommissarie Maigret! Riktigt bra sades det på frukosten. Den kanske jag faktiskt vill titta på.

Låna på biblan! Eller köp hos Adlibris eller Bokus.