Tankar för dagen

Idag blir det något annat.. eller hänger allt kanske ihop…
Det här är mina tankar som behövde formuleras i ett sammanhang. Tänkas klart. Men också bli synliga utanför huvudet. Kommentera gärna med dina egna tankar kring detta eller något annat!

Vi och dom?

Jag var på ett frukostmöte i morse som skulle handla om språket i offentligheten, men mer kom att handla om integration eller inte. Jag läste nyss boken Nuckan av Malin Lindroth. Jag var på ett författarsamtal med Johannes Anyuru härom dagen. Jag läste en krönika av Hanne Kjöller om vikten av att bry sig om andra utan egen vinning.

På något sätt så sammanfaller alla dessa olika möten med människor och åsikter och vill inte riktigt lämna mina tankar. Hur ser vi på ”vi och dom”? Hur mycket tillåter vi människors olikheter? Hur jämför vi vår egen insida med andras utsida och tvärt om? Hur farlig är ensamheten?

Morgonens möte, som ligger mest färskt i minnet, blev mycket en diskussion om språkets och ordvalets makt. Vems ”fel” är det egentligen och varför lyckas vi inte med integration? Emellanåt kändes den riktiga betydelsen av integration väldigt fjärran…

Integration = en förening av skilda delar till en större helhet. 

En större helhet. Det handlar alltså om att hitta en gemensam helhet. Det här känns som en mycket större fråga än en ”flyktingfråga”. Det handlar om hela vår värdegrund, hur vi ser på människor. Alla sorters människor. Hur vi bedöms och bedömer utifrån hur vi ser ut, låter och lever. Huruvida mångfald, ur ett större perspektiv, är viktigt i vårt samhälle eller inte.

Att passa in är en universell längtan och önskan. Att passas in är det inte. 

Att språket har en vital betydelse för människor inte bara ur ett rent kommunikativt perspektiv utan också som kulturbärare känns självklart. Det är genom språket vi kan delta i samhället, få tillgång till nya sammanhang och upptäcka nya rum. Och det är genom att ta del och dela med sig som den större helheten kan uppnås, tänker jag.

Johannes Anyuru pratade en del om språkets kraft och det våld som språk kan innebära. Hur ärr av språket kan leva kvar i ens liv. Att vi har ansvar för hur vi använder vårt språk, vad vi säger och hur vi säger det. Som han sammanfattade det; ”Juridiken är inte uppförandets gränser”.

Malin Lindroths resonerar i Nuckan bland annat kring position och osynlighet. Att vara över, aldrig eftertraktad, till och med föraktad genom språket. Att lämna sig själv för att passa någon annan, i hopp om att åtminstone bli sedd.

Att se till andras väl, att hjälpa och stötta, att vara snäll. Har det blivit omodernt? Hanne Kjöller lyfter frågan klokt i en krönika. Att vara del av ett sammanhang ÄR viktigt. Att bry sig om andra är också att bry sig om sig själv, även om den omedelbara bekräftelsen inte finns där.

Jag oroar mig för hur vi använder vårt språk i det offentliga samtalet. Hur vi skärmar och fjärmar. Hur vi tar oss rätten att säga precis vad som helst, och att tro att det ÄR vår rätt. Samtalet måste komma i fokus igen. Viljan att höra olika ståndpunkter för att slipa på sin egen. Önskan att lära och förstå, för den större helheten.

Bildning är det som är kvar sedan vi glömt allt vad vi lärt oss, sa Ellen Key klokt.

Vi är ett land med människor som vandrat hit på många olika sätt genom historien och nutiden, många har levt här länge. Det är just det som har format oss och svenskheten. Våra olikheter påverkar och förändrar oss ständigt.

Det handlar om att vi värdesätter öppenhet för utveckling och möjligheter, att vi låter oss berikas snarare än hindras av olikheter, vilket naturligtvis också kan innebära konflikt och friktion. Det är väl livet?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.