Tunneln i slutet av ljuset av Martin Falkman

Läste klart nyss. Hetsläste sista sidorna, så himla obehagligt och äckligt spännande.

Tunneln i slutet av ljuset är Martin Falkmans debut. Martin skriver också på bok- och skrivbloggen Den döda zonen.

Den här historien är mörker. Mörker, ångest, livskval. En masse. Precist och nära beskrivet. Vi får följa huvudpersonen genom hopp och förtvivlan, genom depressionens ångestfyllda mörker, och grubblet kring de svåra frågorna; vill jag leva? har jag en plats? orkar jag?

Du går till jobbet varje dag men hatar det. Du ser bara mörker, inget ljus. Du är desperat och vill försvinna. Du har försökt. Du har misslyckats. Du klarar det inte.
Du hittar en annons på internet, den ger dig lösningen du letar efter: ”Jag söker dig livströtta människa.” Du erbjuds flera miljoner kronor för att delta i ett experiment. En miljon för varje månad du lever, därefter en säker död. — Snart tänker du inte lika ofta på att du vill dö. Snart tänker du inte lika ofta på att du vill försvinna.
En dag får du ett mejl som förändrar allt. Men du vet att det är försent: du har redan skrivit avtal med en mördare. Du vet att du snart ska dö.
Tunneln blir bara mörkare. Tunneln i slutet av ljuset. Hur mycket är ditt liv egentligen värt?

Det här är som sagt mörker, och riktigt svart emellanåt. Huvudpersonen, som vi inte får veta vad han heter!, sjunker djupt ner i själens mörkaste rum och tappar ibland helt verklighetsförankringen. Ovanligt att hitta en så nära beskrivning av depression i den här typen av litteratur. Jag uppskattar det. Det ger också en bild av hur man som sjuk hamnar utanför, i ett ingenting som är väldigt svårt att ta sig ur. Något som vi borde prata mycket mer om.

Huvudpersonens hopp om att få dö och senare också för att få leva är mitt i prick. Är inte livet alltid så? Här är det extremt, men samma i det lilla? Att få känna den där lättnaden över ett fattat beslut, lugnet som förrädiskt lägger sig som bomull runt ångesten… en kort, kort stund. Tills dess att insikten kommer ikapp. Jag har valt något jag kanske inte alls vill ha? Och nu kan jag inte ångra mig?

Språket i boken är tydligt och stilsäkert, både snyggt och känslosamt beskrivande. Stöttar berättelsen på bästa sätt. Jag gillar också miljön, det är ett Stockholm jag känner igen.

Det här är ju en debut, och som i en sådan så svävar orden iväg lite mycket emellanåt. Lite kortare och mer stringent hade varit bra ibland, men det är inget att hänga upp sig på.

Det är en bra bok helt enkelt! Vill du ha svärta? Då hittar du det definitivt här!

Köp boken hos Adlibris eller kanske Bokus.

PS. Jag har fått möjlighet att få en förhandstitt och -tyck på nya texter Martin skriver… fler böcker är ju på gång, han har lovat oss en tunnel-trilogi. Känner mig ödmjuk inför uppdraget och återkommer till det framöver.