Resultatet i EU-valet lämnar efter sig en hel del funderingar. Hur kan det vara så att fler och fler människor väljer att rösta på främlingsfientliga/rasistiska/nazistiska partier, att välja hat, intolerans och ojämlikhet? Det är svårt att förstå.
Nu är det viktigt att ta debatten. Att välja inkludering och öppenhet. Att välja att se människor och gilla alla. Faran i tider som dessa är alltid att vi inte ser våra medmänniskor. Att vi klumpar ihop och fjärmar oss. DET får inte hända.
Jag insåg plötsligt att jag utan att tänka på det haft en röd tråd i mitt läsande på senare tid. Berättelser som på olika sätt utspelar sig i tiden kring andra världskriget och efter. Hur påverkas människor? Hur ska vi kunna förstå och minnas? Varför.. den eviga frågan varför?
En kort kanon att välja, för att öppna ögonen något lite mer..
Barnmorskan av Katja Kettu
– En berättelse som utspelar sig 1944-1945 i Petsamoområdet i norr, där Finland, Norge och Ryssland möts. Det är strax före Lapplandskriget. Barnmorskan möter SS-officeren och faller handlöst. Detta är en roman om krig och kärlek i en miljö som sällan skildras. Språket är rikt, mustigt och egensinnigt.. äckelrealism!
Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson
– Den romska flickan som skickas till Auschwit och Ravensbrück. Som överlever, förmodligen delvis på grund av att hon byter till judisk identitet. Hur hon fortsätter att överleva i Sverige under efterkrigstiden genom att anpassa sig. Men på sin 85:e födelsedag kan hon inte lägre förtränga. Hon heter inte Miriam. En makalös berättelse om ett folk som inte synts. En berättelse som drabbar och dröjer sig kvar långt, långt efter sista sidan.
Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz av Göran Rosenberg
En berättelse om en resa, från Auschwitz till Södertälje. Rosenberg beskriver sin fars öde, och det är gripande i sin detaljrikedom och känsla. “Vägen från” är ett mirakel, men vad innebär det att höra hemma? Hur kan man glömma dem som inte fick resa? Hur kan man hantera den ljusa framtiden, när dåtiden är mörker?
Hägring 38 av Kjell Westö (precis börjat läsa)
Helsingfors 1938. Adolf Hitlers expansionspolitik väcker både vrede och beundran, inte minst i den så kallade Onsdagsklubben i Helsingfors. Det är ett informellt diskussionsforum, som består av några gamla vänner till advokaten Claes Thune. Forumet är lika mycket en ursäkt för att supa ihop som för att prata politik, men detta år är det tydligt att Europas splittring också är Onsdagsklubbens, och Claes Thune börjar ge upp om dess framtid.