Selma Lagerlöf skrev denna berättelse, som är den första i en trilogi, 1925. Berättelsen har sin grund i en folksägen som berättades i Lagerlöfs barndom.
Det är en spökhistoria på sätt och vis. Den förbannade ringen som sprider olycka och elände omkring sig. Ringen som får människor att svika, stjäla och bedra. Och det är verkligen en sedelärande historia.
För sina insatser i det ryska kriget tilldelas general Bengt Löwensköld en värdefull signetring från konungen. När generalen dör följer den honom i graven. Men någon bryter upp kistan och stjäl ringen. Generalens hämnd blir gruvlig och han ser till att stor olycka drabbar den som får ringen i sin ägo.
Men nja, något guldkorn tycker jag inte att berättelsen är. Det kan bero på att spökhistorier inte är min kopp te, men beror mer troligt på att jag har svårt för det gammalmodiga språket. Visst, bra berättad och med vackra naturbeskrivningar, men…
Jag tror att jag hellre hade upplevt den i annan form, kanske teater? Den spelas ju nu i sommar av Västanå teater i Berättarladan i Rottneros. Kanske borde jag åkt dit.
Berättelsen finns publicerad i många olika format, jag hittade en inbunden från Brombergs med både del 1 och 2 i trilogin. Jag börjar nog läsa Charlotte Löwensköld, del 2, också.. börjar i alla fall. 🙂