Kategorier
Lästa

Svärmodern

Vilken berättelse! Precis det jag gillar mest, relationer, relationer, relationer!

I Moa Herngrens Svärmodern får vi se alla våra bra och dåliga sidor som människor. Högt och lågt, ofta med skrämmande igenkänning. Och så attans obehagligt! (Felskriver som “svärmoRdern” och det känns freudianskt!)

Som ensamstående mamma har Åsa och hennes son alltid varit nära. Men relationen förändras när sonen träffar en ny flickvän som snart blir gravid. Åsa gör sitt bästa för att knyta an till sin nya svärdotter, men då Åsa försöker hjälpa till uppfattas hon som gränslös. Det blir början på en konflikt som kommer att splittra hennes familj.

Det blir smärtsamt uppenbart för Åsa att den viktigaste personen i sonens liv inte längre är hon själv, utan svärdottern och den nya familjen. Och när Åsas egen mamma går bort, står hon plötsligt alldeles ensam.

Jag uppfattar att den här berättelsen handlar om hur svårt det kan bli när ens egna föreställningar om livet och relationer ställs mot andras. När förutsättningarna i livet plötsligt ändras. När ens närmaste vill leva annorlunda än man själv tänkt. Och när man inte är öppen för förändring. Självklart har samhällets normer en plats i det hela också. Vad är ok?

Åsa, svärmodern, är huvudkaraktären i boken. Hon har en tuff levnadshistoria som hon på många sätt inte bearbetat och håller hemlig för sin son. Hon har “bestämt” att hon bara vill väl. Men vi får också se det som händer ur andras perspektiv, vilket tydliggör relationsproblemen. Jag har förståelse för Åsa, men inte för att hon inte vill lyssna och verkligen förstå dem som vill hjälpa henne. Hon lär sig inte…

Författaren har hittat en mycket fin balans i berättelsen, hon skriver ingen på näsan vad som är rätt. Språket är väl anpassat till karaktärerna och flyter lätt, det är en bladvändare.

Summa summarum, prata med varandra, lagom mycket! Respektera att vi kan vilja olika saker i livet. Hitta vägar för kärlek och vänskap att hålla.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.