Sveas son av Lena Andersson

“Jag ville skriva en bok om en människa av det slag som gjorde folkhemmet möjligt, som förkroppsligade det, trodde på det, tog ansvar för det, som försvarade dess rätlinjighet och likriktning för att de lyfte människan ur hennes mörker; någon som var folkhemmets sinnebild utan att vara en del av politiken.” Lena Andersson om sin bok Sveas son. 


Vi får träffa möbelsnickaren Ragnar Johansson, född 1932. Vi får också träffa Ragnars mor Svea, född Svensson, kommer från en annan epok. För Ragnar är hon en kvarleva från en värld som aldrig får komma åter. Och nästa generation, Ragnars barn som väljer annorlunda. Såklart. 

Det här är väldigt mycket Lena Andersson. Och för mig är det positivt. Jag tycker om hennes sätt att beskriva relationer och spänningar på ett nästan vetenskapligt sätt. Men där det alltid smyger in en känsla, några förflugna ord som sockrar och mjukar upp. Tonträffen i de olika generationernas berättelse är perfekt, Svea är ett barn av sin tid, liksom Ragnar och och dottern Elsa 

Ragnar är fyrkantig. Han vill mäta och räkna. Göra klart. Hålla sig till det som är gjort. Vara rationell. Vill inte falla till föga och känna och känna efter. Till en början. Men han är också öppen för diskussion, välkomnar ett bra samtal där erfarenheter och kunskap kan mötas, det är känslorna han ser som irrelevanta och inte riktigt kan hantera. 

Jag läste Sveas son under en helg i en stuga i Roslagen. Ragnar bygger sin sommarstuga i Roslagen vid havet, härligt sammanträffande! Ragnars stuga är perfekt. Allt är genomtänkt och väggfast och förblir som det är, det finns ingen anledning att ändra på det som är bra, tänker Ragnar. 

Det här är mycket en berättelse om ett Sverige som varit, men som också präglar oss alla på något sätt eftersom det är en del av vår berättelse. Det är intressant att läsa och lära. Men det är också en berättelse om människorna, om relationerna, om känslorna som ju alltid finns där vare sig man vill eller inte. Och det är roligt! Jag småskrattar ofta!

Som Jens Liljestrand säger i sin recension: “Lena Andersson är vår generations Tage Danielsson. En välformulerad, milt leende ironiker. Ibland sävlig och docerande, ibland frätande elak, alltid lika pedagogisk och ljuvligt underfundig i sin kritik av folkhemmets storhet och litenhet. 

Läs den! Och lyssna gärna på Lena Andersson när hon berättar om boken i Babel

Tack Polaris för att jag fick möjlighet att läsa! Gör det du med!

Låna på biblan, köp hos din lokala bokhandlare eller t.ex. hos Adlibris eller Bokus.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.