Den vidunderliga kärlekens historia av Carl-Johan Vallgren

Det här är ett äventyr!

Den vidunderliga kärlekens historia av Carl-Johan Vallgren är vinnare av Augustpriset 2002. Jag läste din inte då, men den har stått i min bokhylla länge. Och vips var det dags i bokcirkeln! Bra val!

Romanens huvudperson är Hercule Barfuss, född på ett glädjehus i Königsberg 1813 och han väcker människors fasa med sin vanställdhet, han är dessutom dvärg och dövstum, och det är ett mirakel att han överlever.

Han har fått en gåva, eller snarare två. Den ena är förmågan att läsa andras tankar. Den andra är hans okuvliga kärlek. En flicka föds på bordellen samma natt som han, och samhörigheten med henne, Henriette Vogel, blir ledstjärnan för hela hans liv.

Hercules liv är hårt, flera gånger är det nära slutet. Det går igenom kloster och dårhus, Vatikanen och varitésällskap, Swedenborgianer och salonger. Det är ett historiskt nedslag i en tid som var svår för en som var annorlunda. Men det är också en tid då Europa utvecklas stort, de tekniska landvinningarna är makalösa. Men kanske inte de mänskliga. 

I en prolog och epilog som är daterade på 1990-talet får vi bekanta oss också med Hercules efterlevande som bor på ön St. Martha’s Vineyard i Amerika dit emigrerade Hercule när hans liv tog en ny vändning.

Det är storslaget, målat med breda penseldrag för helheten, och i små små detaljer för att få känslan. Känslan hur det kan vara om man istället för de vanliga fem sinnena använder ett annat. Det är också våldsamt och bloddrypande, det är fullt av hat bredvid kärleken. Det får mig att fundera över Hercule, kan allt hat och våld verkligen rättfärdigas? För kärleks skull? I den här berättelsen finns mycket att fundera över och diskutera, en bra bokcirkelbok!

Jag tyckte om den, men berättelsen är kanske lite för storslagen för min smak. Visst det är spännande och intressant, men alla långa utvikningar får mig ibland att tappa fokus. Och som sagt. Allt blod… nja. Men språket! Språket är briljant. Helt perfekt till berättelsen, och så snyggt ”ihopsvängt” emellanåt. Jag småskrattar och jag kväljs, jag blir tårögd och jag blir skrämd. Det är värt en hel del.

Detta är inlägg 55 av 100 i utmaningen #blogg100

Läsa i cirklar

Jag har sagt det förut, och säger det igen.. bokcirklande är grejen!

Att läsa en bok samtidigt som andra, som kanske någon annan valt, och sedan få diskutera den. Det, det ger mervärde. Det får mig att se på min upplevelse med andra ögon. Vi är ju alla olika, och har med oss våra egna erfarenheter i läsandet, och tycker därmed troligen lite olika också.

I bokcirken Breakfast Book Club läste vi till idag Floden mellan bergen av Ngũgĩ wa Thiong’o. Jag har inte hunnit läsa klart, så jag hoppade över diskussionen. Men fortsätter såklart att läsa. En spännande historia från en del av världen jag inte känner till så mycket. En extra dimension. Till kommande träff, som är i Madrid!!, läser vi På väg från Atocha av Ben Lerner.

I min cirkel med kollegor läser vi till nästa gång Den vidunderliga kärlekens historia av Carl-Johan Vallgren. DEN ska det bli roligt att läsa och prata om, den har börjat mycket lovande. 

I cirkeln Bokvännerna läste vi till igår Lögnarna av Per Granqvist. Om den tyckte vi inte, så det kan vi lämna därhän. Till nästa träff läser vi De polyglotta älskarna av Lina Wolff, Augustprisvinnaren. Den har jag läst, men läser gärna om eftersom det gick lite fort i all augustyra. 

Snart i en blogg nära dig… 😀

Detta är inlägg 36 av 100 i utmaningen #blogg100