Lyssna är det nya läsa

Återkommer till Brighton i ett annat inlägg… 🙂

Nu lite böcker igen. Har ikväll haft bokcirkel och pratat mycket om ditten och datten lite om boken Ensamma hjärtan och hemlösa hundar av Lucy Dillon. Det blir så ibland fokus hamnar någon annan stans och det kan vara ok.

Men, boken ja. Det är en trevlig lite småputtrig historia med väldigt mycket hundar inblandade. Inte helt kul kan jag tycka som är kattmänniska, men det funkade ändå rätt bra som inramning. Historien är den klassiska kring relationer av olika slag. Nya, gamla och trasiga kärlekar. Mycket igenkänning och förutsägbarhet. Lättläst och luftigt. Lämnar kanske inga bestående spår, men gav en stunds avkopplande läsning.

Jag har de senaste dagarna, på tåg och flyg, läst några Novellixer. Gillar formatet mer och mer, och börjar förstå mig på noveller.

Fyra stycken blev det närmare bestämt:
Så som du hade berättat det för mig (ungefär) om vi hade lärt känna varandra innan du dog – Jonas Hasen Khemiri
Sandhamn – Jens Liljestrand
Dummy – Bengt Ohlsson
De blå skorna – Linda Olsson

Det här är fyra författare jag tycker mycket om på olika sätt, och jag har läst deras romaner. Nu har novellerna blivit som en krydda på det hela. Jag tycker att de beskriver och förstärker deras författarskap på ett säreget sätt. Lite facinerande och roligt.

Först Så som du hade berättat… Jag menar, en sådan titel är bara han helt enkelt. Och historien lika så. Lite hemlig, obehagligt oklar. Ett sorgligt utanförskap som fastnar i halsen. Ett språk som gör mig lyrisk!

Sandhamn ger mig samma känsla som Adonis.. ÄR det så här män tänker?! Det känns som jag kikar in i ett omklädningsrum och får höra en sanning. Liljestrand är sannerligen intressant!

Jag gillar Bengt Ohlsson skarpt! Särskilt Syster, Hennes mjukaste röst och Kolka där han ger röst åt kvinnor som är utsatta och sårbara på olika sätt. Dummy är i samma fack, men fångar mig inte lika mycket. Kanske behövs romanens längd för för att ge det där jag vill ha när det gäller historier som dessa?

De blå skorna, vilken historia! Eller egentligen, vilken glimt av en fantastisk historia. En novell som verkligen ger mersmak och lockar in läsaren i författarskapet. Linda Olsson lyckas som vanligt.

Ja, jag fortsätter väl läsa Novellixer när jag kommer åt, prenumererar på dem i e-format, ohyggligt praktiskt! 🙂 I min bokklubb läser vi vidare, och den här gången valde vi Felicia Feldts Felicia försvann, en bok jag tror blir alldeles utmärkt att diskutera i januari.

På bordet/I väskan/I datorn/I telefonen finns i just nu:
Mästaren och Margarita, Alltings början, Om himlen smälter av Hassan Loo Sattarvandi och snart Livet efter dig av JoJo Moyes.

Konstaterar föresten att några av Augustprisvinnarna finns i bokhyllan! 🙂

Och nja… HUI konstaterar att årets julklapp är hörlurar, och att Lyssna är det nya läsa. Vet inte det ja, visst hörbok funkar ibland men jag älskar bladvändandet både irl och digitalt. 😉

Från bild till bok

Från bild till bok, ja kanske. Eller så blandar jag lite. 🙂

Jag har varit på retreat. Ja, inte på riktigt direkt. Men en egensnickrad. Åkte ut till Grinda Wärdshus i Stockholms skärgård för att på egen hand, ägna mig åt mig själv, lite tankeverksamhet och en och annan bok.

Det blev delad tid mellan god mat och dryck, läsande och vandring. Njut för själen alltihop. Jag hade hoppats på lite sortering och ro i sinnet också.. men det gick sådär. Man får väl helt enkelt inte allt och inte direkt när man vill ha det.

Jag hann med två böcker. Jag ringer mina bröder av Jonas Hassen Khemiri och Fuskaren som försvann av Per Naroskin. Två så olika berättelser.

Älskar Hassen Khemiris språk. Jag ringer mina bröder är en liten bok, med ett stort uttryck som berör. Språket slingrar sig fram och närmar sig läsaren som poesi, hardcore poesi broshan! Historien innehåller en sorg som på sista sidan lägger sig i halsgropen och bränner bakom ögonlocken. Kommer att sitta på första parkett när boken blir pjäs!

Per Naroskin debuterar med Fuskaren som försvann. En välskriven och slukarvänlig roman. Svår att lägga ifrån sig, lätt att tycka om. Är man dessutom liite intresserad av terapi blir det än mer intressant. Tycker mycket om att höra Naroskin i Spanarna, och man hör honom i boken tycker jag. Bara positivt.

En sak som böckerna har gemensamt är grundämnen. Oväntat och kul!!