Kategorier
Lästa

Svärmodern

Vilken berättelse! Precis det jag gillar mest, relationer, relationer, relationer!

I Moa Herngrens Svärmodern får vi se alla våra bra och dåliga sidor som människor. Högt och lågt, ofta med skrämmande igenkänning. Och så attans obehagligt! (Felskriver som “svärmoRdern” och det känns freudianskt!)

Som ensamstående mamma har Åsa och hennes son alltid varit nära. Men relationen förändras när sonen träffar en ny flickvän som snart blir gravid. Åsa gör sitt bästa för att knyta an till sin nya svärdotter, men då Åsa försöker hjälpa till uppfattas hon som gränslös. Det blir början på en konflikt som kommer att splittra hennes familj.

Det blir smärtsamt uppenbart för Åsa att den viktigaste personen i sonens liv inte längre är hon själv, utan svärdottern och den nya familjen. Och när Åsas egen mamma går bort, står hon plötsligt alldeles ensam.

Jag uppfattar att den här berättelsen handlar om hur svårt det kan bli när ens egna föreställningar om livet och relationer ställs mot andras. När förutsättningarna i livet plötsligt ändras. När ens närmaste vill leva annorlunda än man själv tänkt. Och när man inte är öppen för förändring. Självklart har samhällets normer en plats i det hela också. Vad är ok?

Åsa, svärmodern, är huvudkaraktären i boken. Hon har en tuff levnadshistoria som hon på många sätt inte bearbetat och håller hemlig för sin son. Hon har “bestämt” att hon bara vill väl. Men vi får också se det som händer ur andras perspektiv, vilket tydliggör relationsproblemen. Jag har förståelse för Åsa, men inte för att hon inte vill lyssna och verkligen förstå dem som vill hjälpa henne. Hon lär sig inte…

Författaren har hittat en mycket fin balans i berättelsen, hon skriver ingen på näsan vad som är rätt. Språket är väl anpassat till karaktärerna och flyter lätt, det är en bladvändare.

Summa summarum, prata med varandra, lagom mycket! Respektera att vi kan vilja olika saker i livet. Hitta vägar för kärlek och vänskap att hålla.

Kategorier
Lästa

Nattavaara

Jag har länge följt författarna Margit Richert och Thomas Engström i sociala medier. I deras flöden pågår det alltid intressanta diskussioner om stort och smått på ett väldigt generöst sätt. Nu har jag läst deras gemensamma bok Nattavaara – roman i katastrofernas tid.

Det här är en berättelse jag väntat lite på, sett fram emot, funderat över innan den kom ut. Men nu när jag läst den, inser jag att jag inte alls lyssnat. Den är så mycket mer än vad jag trott.

Här hamnar vi i en nära framtid och det har inte gått så bra för världen. Året är 2049 och klimatkatastrofer, pandemier och finanskriser har slitit sönder världen och samhällen. Kartan har ritats om. Norrbotten har brutit sig loss från Sverige och republiken Nordmark har bildats. Nordmark styrs av en enväldig jarl som runt sig har ett råd. Men, en vacker bild av framtiden är det inte. Det här är en värld av intriger och våld, där medmänsklighet är bristvara och hänsynslöshet sprider sig.

Dystopier som genre är inte min favorit. Som författarna själv säger, det här är en bok för dig som läser Margret Atwood, Ursula Le Guin och Philip K. Dick. Och jag har inte läst något av dem, vilket till en början gjorde läsandet lite… motsträvigt. Men låt inte det hindra dig. Det är SÅ mycket i den här boken som är värt lite spjärn.

Vi får följa några olika personer i deras kamp att överleva. Några av dem med erfarenheter från tiden innan, några som vuxit upp i katastrofernas tid och de ger tillsammans en bild av stämningarna i Nordmark. Den unga Erik med sin lillasyster Sofia som fördrivs från sitt hem när föräldrarna dött. Torparen Maria, tidigare mellanchef i hemtjänsten, som blir tillfångatagen av ett kriminellt gäng, då hennes man spårlöst försvunnit. Carin, som arbetar med ett raketprojekt på Esrange. Jarlen och hans råd.

För alla en kamp för överlevnad som är mer eller mindre synlig. Det handlar om faktiskt kamp mot svält, att öka sin makt, att hitta en grupp att tillhöra, att ange sina grannar för att klara sig bättre själv, att gripa efter halmstrån. Allt mellanmänskliga frågor som är ständigt aktuella och intressanta.

Grunden i berättelsen är på ett sätt omvända maktförhållanden. Nordmark tar emot flyktingar från söder, instegsarbetare som får arbeta sig till medborgarskap i det norra riket. ”Sörlänningar! De kan ha det!” som Erik säger vid ett tillfälle. Det är här Nattavaara kommer in, det är platsen där lägren finns…

Flyktingsituationen, klimatkrisen, arbetskraftsbrist, konflikten stad-land, religiösa samfund, maktkonflikter, kampen om naturresurser och land… Snudd på varje situation i berättelsen känns kopplad till nutida och framtida samhällsproblem. Referenserna till nutid och historia är många och kunde var och en få en egen berättelse. Och det kanske de får också, framöver. Det är väldigt smart gjort, håller mig alert, får mig att vidga tankarna och fundera på bildning. Går något förlorat om jag inte hänger med, inte förstår kopplingarna? Nej. Jag tror inte det. Det gör mig mer nyfiken.

Detta är första delen i en trilogi. Det är alltid en utmaning att hitta balansen mellan ”den första” och att få ett rimligt avbrott i berättelsen. Som första-bok är det naturligt att mycket grund ska läggas, och gud ska veta att det finns grund att lägga här; samhällsutvecklingen ska berättas, miljöer och personer ska beskrivas, många delar i berättelsen ska startas upp. Men kanske blir det lite mycket av uppstart, jag saknar något litet avslut som gör att denna förstfödda ändå kan stå på ett eget ben. Vi får ju nu vänta rätt länge på fortsättningen och fler ben så att säga.

En tid inte så långt bort, där samhällen helt har kollapsat. Där världskartan ritats om. Där människans allra sämsta sidor tar över. Jag vill tro att det är fiction och inte en kommande verklighet. Jag inser att det är jag och alla vi andra som ska hålla ljuset brinnande. Annars blir det mörkt.

Nu vill jag så snart som möjligt läsa fortsättningen!

Kategorier
Lästa

Jungfrustigen

Jag har väntat på att få läsa ytterligare en berättelse av Philip Teir. Nu var det dags för Jungfrustigen.

En berättelse om livet. Livet som är lätt och svårt. Vi får träffa Richard som inte vet vad han vill. Som väljer passionen utan att tänka efter, och det är väl så det är. Med passion. Man tänker inte efter, sen så är den över och verkligen tar vid. 😉

När Richard träffar den vackra och något äldre Paula känns det som om alla bitarna faller på plats. Hon är hans livs kärlek och han är hennes. Men det är inte bara Paula och Richard som ska bygga bo. I den nya gemensamma lägenheten bor också varannan vecka Richards två barn från ett tidigare äktenskap. Sprickor och olikheter börjar att vecklas ut i den nya familjekonstellationen och allt oftare viner anklagelser mellan väggarna.
”Jungfrustigen” är en roman om saker som börjar och tar slut, om passion som tar tid på sig och om att plötsligt befinna sig i stormens öga och fråga sig: hur vill jag leva mitt liv? Det är också en bok om den svåra konsten att leva under samma tak.

Philip Teir skriver som han brukar om det lilla livet som pågår, om det vanliga och normala, och han gör det på ett mycket bra sätt. De små djupdykningarna i vardagslivets vanlighet är riktigt fina. Han beskriver verkligen hur det är.

Jag stör mig på Richard som inte värdesätter vad han har utan lätt låter sig dras in i det spännande nya och okända. Han reflekterar väldigt lite över vad det är han lämnar, han har helt enkelt bara tråkigt. Är det den moderna människans sätt, att byta ut människorna i sitt liv mot nya för att få lite spänning?

Läs gärna den här boken, och Teirs andra böcker som jag skrivit om tidigare, om du tycker om människor i vardagen.

Kategorier
Lästa

Midsommarnattsdrömmar

I midsommartid kan det ju vara lämpligt att läsa Midsommarnattsdrömmar av Bengt Ohlsson.

Det är en berättelse som ligger nära mig på något sätt. Kanske för att personerna det handlar om lever i Stockholm och är i min ålder. (Och Bengts, vi gick på Kungsholmens gymnasium samtidigt, han en årskurs över mig. ) Jag kan relatera till deras liv och många av händelserna.

Året är 1988. Ett kompisgäng i 25-årsåldern åker till Roslagen för att fira midsommar. Under kvällen berättar Jenny och Olof att de väntar barn. Nyheten fyller vännerna med en hisnande känsla. Är det redan dags att bli vuxna? Men de har alla förutsättningar att skapa den lyckligaste generationen någonsin. De vet det inte än, men det gemensamma midsommarfirandet kommer att bli en tradition som de försöker hålla fast vid.
Vi får följa en handfull unga människor upp i vuxenlivet och medelåldern, genom förälskelser, otroheter och skilsmässor.
Vännerna försöker handskas med alla svårigheter livet har i beredskap för dem, och sen inser de att det obegripliga har hänt också dem: att de börjar bli gamla, och att mycket redan är för sent.

Jag kan som sagt relatera till allt som händer dessa människor som vi får träffa vid tre tillfällen i deras liv, 1988, 2008 och 2018, då de firar midsommar tillsammans, men det skaver. De träffas, inte för att de kanske egentligen vill det utan för att det slumpar sig så. Gamla vänner som träffas mycket eller lite, vänner som till en del lever på minnen av varandra. De vill varandra väl men ser de ens varandra i nuet?

En sak gör mig lite matt med berättelsen, det är att ALLT händer dessa utvalda. Redan 1988 när de är i 25-årsåldern, funderar de över livets svårigheter. Alla bekymmer som på något sätt kan uppstå i ett liv händer dem på olika sätt och de diskuterar, tolkar, gissar, tänker på ett sätt som jag inte kommer ihåg att jag gjorde.

Det är relationsproblem av alla sorter, det är funktionshinder och arbetslöshet… emellanåt får jag kämpa med att hålla isär allt och läser nästan på inandning. Nog för att jag älskar relationsberättelser, men det blir lite för mycket av det goda helt enkelt.

Jag gillar Bengt Ohlssons berättelser mycket, han är en författare jag läser när han kommer med nytt så mina förväntningar var höga, det var kanske ett aber i sammanhanget. Men det är snyggt skrivet, det är skarpt iakttaget och jag vill läsa vidare för att se vad som händer .. eller inte händer.

Här har jag skrivit om hans tidigare böcker, och lite annat.

Kategorier
Lästa

Lärarinnans sång

Det här är en berättelse som jag funderat på en hel del efter läsning. Lärarinnans sång av Vigdis Hjorth börjar som en vanlig berättelse om Lotte Bøks liv, framgångsrik lärare i dramatik på Konsthögskolan i Oslo, där hon undervisar om författaren och dramatikern Bertold Brecht. Men när Lotte bestämmer sig att delta i ett videoprojekt som går ut på att se på henne som människa händer något.

Lotte Bøk har ofta fått höra att hon är levande och engagerad i sin lärargärning. Det är konstens oerhörda förmåga att få oss att se världen på nya sätt, att ta ställning och agera annorlunda, som hon vill förmedla till sina studenter.

När sistaårsstudenten Tage Bast ber Lotte att medverka i hans konstprojekt tackar hon ja. Han vill undersöka förhållandet mellan liv och undervisning genom att filma några lärare, både i och utanför undervisningssituationen.

När Lotte tvingas in i rollen som den som blir betraktad uppstår snart en ny, främmande blick på hennes liv – men vems blick är det?

Brecht och närheten till naturen är de två viktiga delarna i Lottes liv. Hon lever sig engagerat in i Mutter Courage, och lika engagerat och lustfyllt plockar hon harsyra och musseroner.

Men vem blir synlig när Lotte ska visa upp sitt liv? Duger det? När berättelsen skiftar fokus till Lotte själv läggs ett mått av spänning in i berättelsen. Vad är det som händer med henne när hon inte är den som förklarar och lär ut, när hon inte har ett språk för sin egen berättelse?

Lotte ser på sig själv så som hon vill att andra ska se henne, men står plötsligt inte stadigt i den bilden. Och varför reagerar hon så starkt inför att bli betraktad, och kanske avslöjad? Hur kan hon som är en stark människa inte se sitt eget värde med trygghet?

Jag tycker om den här boken och kan verkligen rekommendera den. Berättelsen är driven men också eftertänksam, precis som hennes tidigare berättelser. Här har jag skrivit om Arv och miljö.

Kategorier
Lästa

Där kräftorna sjunger

Jag hade väldigt höga förväntningar på denna mycket lovordade bok. Där kräftorna av Delia Owens sjunger har legat högst upp på bestsellerlistor i USA länge och är också nominerad till Årets bok i Sverige.

Vi får följa Kya som bara sex år gammal lämnas av sin familj och tvingas överleva ensam i North Carolinas vilda kustlandskap. Kya lever sitt liv i ett med naturen, i en ensamhet som hon både omfamnar och emellanåt längtar ifrån.

“En berättelse om naturens krafter och ensamhetens pris. Kya Clark växer upp i våtmarken utanför en liten by vid North Carolinas kust. Familjen är fattig, tillvaron är svår och en efter en ger sig hennes familjemedlemmar av. Kya är bara ett barn men tvingas överleva i den öde våtmarken helt ensam, isolerad från omvärlden och med bara fiskmåsar som vänner. Byborna börjar snart sprida elaka rykten om henne, de kallar henne ”Träskflickan” och utsätter henne för kränkningar under fler år. När Chase Andrews hittas död i närheten av Kyas hem blir hon omedelbart misstänkt och en mordutredning inleds. Men Kya är långt ifrån den obildade enstöring som alla tror, och snart uppdagas sanningen om hennes liv.”

Det här är i grunden en fin berättelse, en berättelse om ensamhet, utsatthet och utanförskap. Men också en berättelse om godhet, hopp och vilja att gå sin egen väg. Men den grundar sig aldrig i mig. Den känns för ytlig och lättsam för ett så allvarligt ämne. Det är ju en förfärlig situation för ett sexårigt barn att hamna i och tvingas växa upp i, men det blir nästan som en saga eller ett äventyr när det berättas.

Kyas kärlek och närhet till naturen beskrivs mycket ömsint och fint, konflikten mellan stad och land, rika och fattiga, svarta och vita är ständigt närvarande och intressant. Hennes relationer med människorna kring henne däremot och mordhistorien, är taffligt beskrivna utan djup. Det är lite synd och drar ner berättelsen en hel del.

Så tyvärr… mina förväntningar infriades inte och denna bör inte bli Årets bok tycker jag.

Författaren Delia Owens är zoolog med flera vetenskapliga titlar i ryggen. Hon debuterade 2018 med ”Där kräftorna sjunger” och var då nästan 70 år gammal.

Kategorier
Lästa

Tyska huset

Tyska huset av Annette Hess är en historisk roman som får mig att fundera över rätt och fel, skuld och ansvar. Både hos enskilda personer och hela folk. Den väcker många tankar och känslor.

Berättelsen tar upp historiska händelser vi aldrig får glömma, som vi ständigt måste minnas och prata om, förintelselägren under andra världskriget. Minnas vad som hände, minnas hur vi nästan glömde. Hur det är så lätt att sakta vänja sig vid “vi och dom” och förklara orimligheter med att “det fanns inget jag kunde göra”.

“Frankfurt, 1963. Den unga översättaren Eva Bruhns blir inkallad som tolk under Auschwitzrättegångarna. Medan Eva lyssnar till de fasansfulla vittnesmålen hopar sig frågetecknen i hennes egen historia. Varför vägrar hennes föräldrar att prata om sitt liv under kriget? Och varför undviker pojkvännen Jürgen alla frågor om det förflutna?
Eva anar inte att denna historiska process kommer att förändra inte bara hela landet utan även hennes eget liv.
”Tyska huset” är en fängslande historisk roman om en kvinnas sökande efter sanningen.”

Redan i berättelsens början blir det tydligt att författaren arbetar med filmmanus, det är lätt att se scenerna framför sig. Mycket lämnas åt mig som läsare att fylla på med, ibland kan det kanske bli lite för få beskrivningar av miljö och personer men det stör inte för mycket.

Författaren blandar fint den personliga berättelsen om Eva och hennes familj och relationer med det stora historiska skeendet hon får uppleva. Hennes uppenbara ångest över vad hon förstår är oerhörda brott som begåtts mot människor, hennes oro över hur hon och hennes nära ska klara att hantera detta i längden, är mycket väl förmedlat.

Det här är en berättelse om skuld. Skuld över att ha tittat bort, skuld över att ha överlevt, skuld över att inte kunna förlåta eller få förlåtelse. Och frågorna kring hur vi kommer ifrån skulden som går i arv?

Författaren Annette Hess, arbetar som manusförfattare för film och tv. Hon är författaren bakom tv-succen Weissensee som jag tyvärr inte sett än. Tyska huset är hennes första roman. Aimée Delblanc är översättaren.