Kategorier
Lästa

Ljudet av fötter – Bära och brista

Sara Lövestam är min favoritförfattare! Jag brukar inte välja så kategoriskt i vanliga fall, ha favoriter. Är lite lagom, å ena sidan å andra sidan. Men här har jag bestämt mig.

Jag har inte läst alla hennes böcker men väldigt många. Och varje gång hänförs jag. Av språket (såklart!) men mest av förmågan att hitta till de undre lagren, till mellanrummen. Att på ett tillgängligt sätt kunna beskriva allt det mellanmänskliga som vi alla kan känna igen oss i. Lövestams Tillbaka till henne är min absoluta favorit i alla kategorier.

Att försöka beskriva och förklara allt det som är bra med böckerna är snudd på omöjligt. Det är språket, det är känslan, det är humorn, det är referenserna, det är omtanken, det är medmänskligheten. Till det kommer all kunskap som bara landar i mig.

Nu har jag läst Första och Andra Monikabok och där finns allt igen. Jag läster sakta och eftertänksamt, jag skrattar och gråter, läser om, förundras och förvånas. Och som alltid lär jag mig massor! Jag kan inte känna igen mig i längtan efter att få barn och inte få det, jag som har barn. Men Monicas berättelse handlar ju om längtan i ett större sammanhang. Att söka sitt ursprung, sitt folk. Vad har det sociala arvet fört med sig? Men också att landa, hitta sin hembygd, utom eller inom sig.

I Första Monikabok, Ljudet av fötter får vi träffa Monika, Monika Bengtsson som föddes i en familj och växte upp i en annan. Monika har försökt att bli gravid länge. Länge. Vi träffar henne när försöken är på väg att ta slut och smärtan i att alltid bli påmind om misslyckandet tär på henne.

Jag ser det i min kollegas ansikte innan hon ens rört en muskel. Hennes ögon lenas, hon vispar med fingret över mobilen för att hitta det jag redan vet att jag inte vill se. Ultraljudsbilden, dess svartvita prakt och suddiga löfte om en obeskrivlig framtid. ”Livets mirakel”, svarar jag, ”grattis.” Jag tar lätta, korta andetag och fokuserar på mitt leende (bredda munnen). Det viktiga i sådana här sammanhang är att inte andas för djupt och nå känslocentrum. Jag andas så ytligt att mitt blod nätt och jämnt syresätts. Sväljer oljig ultraljudsgrädde och gör munnen bred.

När försöken tar slut hamnar Monika i en kris som får henne att söka bakåt, söka efter det hon aldrig fått veta. Var kommer hon ifrån? Vilka var hennes anfäder? Vilken är hennes berättelse?

I Andra Monikabok, Bära och brista, får vi parallella historier. Efter ett sammanbrott på jobbet åker Monika på terapeutisk skrivarkurs i Arvidsjaur och träffar en brokig skara människor. Där bland människor som alla bär på sina egna trauman och bekymmer, som författaren skriver fram så otroligt levande och äkta, får Monika perspektiv på sitt eget liv och de vändningar det tar.

Parallellt får vi kliva in hos Monikas förfäder i Norrlands inland. Lisa, som gravid lämnar Nattavaara för Stockholm för att återförenas med sitt barns far. Hennes föräldrar, Sten och Ester, som arbetar på de stora järnvägsbyggena. Stens mamma, Sara-Maria, vars man far till Amerika. Pusselbitarna framträder en efter en.

Mina förfäder är en bedrövlig skara, när man gör sig en överblick. Bortlämnade barn och okända fäder, prostituerade och förmodligen fler alkisar än jag känner till. Jag själv är kulmen på misslyckandet: Hon som inte ens kunde föra dessa torftiga gener vidare.

Jag kan bara säga, LÄS!

I april 2022 kommer Tredje Monikabok, Nu levande. Jag längtar efter att få läsa den!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.