Psykologen av Martin Falkman

Det här är inte feelgood, men inte feelbad heller. Trots mörkret finns ljuset där. I Martin Falkmans roman Psykologen får vi följa Henry som inte alls mår bra.

”En tät spänningsroman om ensamhet, saknad och hemligheter” säger baksidestexten. Jag vet inte om jag skulle säga spänningsroman faktiskt… Visst det finns ett mysterium, men det är inte det bärande i den här berättelsen. Det som bär och som gör att det lyfter är beskrivningarna om hur svårt det är att leva med depression och ångest, hur misslyckad man kan känna sig och hur svårt det är för närstående att hjälpa.

Mamma försvann. Jag pratade med henne i telefon på kvällen, men på morgonen som följde var hon försvunnen. Jag vaknade med magont och hög puls, kanske en ond aning, så jag åt ingen frukost utan ringde och ringde och ringde istället. Mobil, vanlig telefon, men inget svar.

Henry är 30 plus och singel, hans mamma har försvunnit och pappa har flyttat utomlands. En situation som kan få vem som helst att vackla. Henry sover illa, känner sig ofta fylld av ångest och får rådet av sin läkare att uppsöka en terapeut. Ett råd som till en början drar honom djupare ner i mörkret.

Berättelsen är upplagd på ett mycket snyggt sätt med mammans dagboksanteckningar invävda i Henrys historia och liv, hans oro över varför det blev som det blev. Språket driver också på på ett bra sätt, det är tydligt och känslosamt i en perfekt mix. Jag hör Henrys röst när jag läser. Det är bra.

Jag tycker mycket om den här berättelsen och den växer ju mer jag tänker på den. Att beskriva psykisk ohälsa på ett ”bra” sätt är inte lätt, men Martin Falkman kan. Jag känner verkligen med Henry. Och han kan också väva in det i en bra berättelse med inslag av spänning och relationer.

Och som någon annan skrev.. jag läste nog sista sidan 10 gånger!

Jag har förmånen att få diskutera boken nu ikväll i min bokcirkel tillsammans med författaren själv. Det blir kanske ett litet tillägg från de diskussionerna senare…

Läs boken! Låna på biblan, köp hos din lokala bokhandlare eller hos t.ex. Adlibris eller Bokus.

Jag har även läst Martins tidigare böcker Tunneln i slutet av ljuset och Mördarens väg. Samma berättelse speglad ur två perspektiv. Läs vad jag tyckte om dem!

Martin Falkman, född 1976 i Helsingborg, debuterade 2016 med den psykologiska thrillern Tunneln i slutet av ljuset. 2017 utkom den speglade berättelsen Mördarens väg. Martin driver bloggen Den döda zonen och arbetar till vardags som kommunikatör. Följ honom!

Mamma är bara lite trött av Sara Beischer

Den här berättelsen kommer nära. Kanske lite för nära. Kroppen minns längre än hjärnan och det pirrar i fingrarna…

I Mamma är bara lite trött av Sara Beischer får vi följa Minna. Minna vars liv skaver. Exakt vad det är som skaver vet hon inte.

Livet rasar på och hon hinner inte med. Hon uppfattar att alla vill ha saker av henne och hon kan inte säga nej. Hon måste vara den bra hustrun, den bra mamman, den bra läraren, den bra… allting. För så är ju alla andra?

Självklart håller det inte. En dag faller hon och kan inte resa sig. Den första delen av boken som beskriver vägen mot undergången är förfärligt smärtsam. Och så fysiskt. När det till slut rämnar kan jag känna precis hur det känns.. outhärdligt. 

Han smeker hennes trötta kind utan att titta på henne ordentligt. Hon kan inte hålla reda på de rämnande känslorna. Hon tar tag i diskbänkskanten. Skjuter ut ryggen som en katt som reser ragg. Fräser mellan hoptryckta tänder. Niklas ser förvirrad ut.

Den andra delen handlar om vägen tillbaka. Och det är en lång väg som ställer det mesta på ända. Vad vill hon egentligen ha i livet? Under sin arbetsträning träffar hon Iris. Iris vars liv är meningsfullt och njutbart, trots att hon inte har något av allt det som varit viktigt tidigare i Minnas liv. Det förändrar allt.

Boken utelämnar den akuta sjukdomsfasen och vad den innebär. Vi får se fallet och den sista biten på vägen tillbaka, det tycker jag känns ok.  Men det kan kanske upplevas som att det saknas något.

Jag har själv varit där, min resa har inte alls sett ut som Minnas och det är ju det som är grejen. Allas liv, eländen och lyckor ser olika ut. Men visst är grunden den samma. Man springer alldeles för fort, försöker vara så perfekt (eller i alla fall ok) som man tror att andra kräver. Så tar det stopp. Kroppen säger tydligt nej.

Författaren lyckas med ett mycket fint språk med mycket inlevelse i berättelsen få oss att känna känslan, förstå att det inte är svart eller vitt, se vilka möjligheter vi har till att förändra, förstå att det är möjligt. Jag tycker om att inget skrivs på näsan. Livet är inte enkelt, det finns inget facit, vi måste hitta en egen väg.

Läs den. Känn igen dig eller känn helt enkelt. Idag börjar vi bokcirkla om den hos Kulturkollo, följ diskussionen där också.

Låna på biblan, köp hos din lokala bokhandlare eller hos t.ex. Adlibris eller Bokus.