Fåglarna på Dramaten

Eftermiddagens nöje, Fåglarna på Dramaten, en dramatisering av Tajei Vesaas roman med samma namn. Vesaas (1897-1970) är en av den norska litteraturhistoriens giganter och var många gånger tippad och föreslagen nobelpristagare i litteratur.

Mattis lever i en stuga vd vattnet med sin syster Hege. De har ont om pengar, men Mattis har svårt att finna sig tillrätta med något arbete. Han identifierar sig mer med den hemlighetsfulla morkullan som far över husets tak om nätterna och står kanske närmare naturen än människorna. När Mattis hittar sysselsättning som färjekarl möter han Jörgen, som flyttar in i huset. Systern och Jörgen blir snart ett par – vilket får Mattis värld att rämna. Kampen om systern uppslukar hela hans liv.

Det här är vackert, poetiskt, långsamt och eftertänksamt. Och Magnus Roosmann genomför ett mästarprov i huvudrollen. Porträttet av den underlige Mattis – en andlig kusin till John Steinbecks Lennie från ”Möss och människor” som en av vännerna sa – är helt exempellöst, varmt och inkännande, men med mörka och olycksbådande undertoner. Scenografin understryker det enkla men ändå komplicerade.

Tolkningen av Mattis är som en kärleksförklaring till alla särlingar i världen, de som inte passar i, de som behöver tas om hand. Var får de plats i dagens samhälle? Eller för den delen i våra egna liv? Hur mycket ska vi offra oss och ta om hand? När är vi kvitt?

Och fåglarna ja… det handlar om en morkulla. En väldigt viktig morkulla.

Gå och se!

Inlägg 69/100 i utmaningen #blogg100

Och ge oss skuggorna på Dramaten

Gårdagskvällen ägnades åt Norén på Dramaten. Eller rättare sagt O’Neill med familj. Och ge oss skuggorna.

Jag gillar Norén, jag gillar det mörka, jag gillar fokus på relationerna. Och här är det relationer en masse! Vilket spel mellan familjemedlemmarna. Den åldrande fadern med offerkoftan på, oförmögen att se sin egen roll i familjens splittring. Frun som bitskt och bittert uthärdar och sprider elakheter omkring sig men som ändå är den som håller ihop det hela. De båda sönerna som på olika sätt gör allt för att göra sin far nöjd och inte inser att det är omöjligt. Som går under på olika sätt i sin oförmåga att hitta rätt i sina liv.

Ja vilket elände, med så många bottnar. Som en psykisk brottningsmatch. Jag var helt slut efteråt. Men så himla bra! Alla de eviga frågorna om familjen, relationerna, människorna samlade i tre timmar. De underliggande strömmarna av katastrof är ständigt närvarande.

Och fantastiska skådespelare så klart! Lena Endre är magiskt stark särskilt i relation till den fantastiskt smågnälliga, ihopsjunkna Örjan Ramberg. Bilden av ”den stora dramatikern” bleknar inför bilden av den starka, om än inte helt charmiga, kvinnan bakom allt. Hon är dessutom himla rolig! 🙂

En mycket snygg scenografi ramar in det hela. Svart, enkelt, tomt. Som livet som spelas upp där. En teaterhistorisk minidokumentär om Eugene O’Neill och hans ”Lång dags färd mot natt” rullar i stora scenens fond medan publiken bänkar sig. På väggen projiceras också bilder under föreställningens gång. Snyggt. Betjänten Saki är ständigt närvarande och rör sig runt på scenen som i en fond till hela spektaklet.

Det är bara två föreställningar kvar, så har du inte sett den. Gå och se genast!!

Här kan du se en mycket fin introduktion till pjäsen av Magnus Florin på Dramaten. På Dramatens sida om pjäsen finns också annat spännande material, till exempel en spellista i Spotify med musiken som spelas i pjäsen. Snyggt!

Dramatens text om pjäsen: Ingen pjäs är mer förknippad med Dramaten än Eugene O’Neills självbiografiska Lång dags färd mot natt, som fick legendarisk urpremiär på Stora scenen 1956 och testamenterades till teatern av författaren. Och ge oss skuggorna är Lars Noréns pjäs om nobelpristagaren O’Neill, skrivandet och ensamheten.
                        

Familjedramat utspelar sig en oktoberdag 1949 i Eugene O’Neills hus på Atlantkusten. Författaren firar födelsedag tillsammans med sina två vuxna söner från två olika förhållanden och sin nya hustru. Frun och sönerna lever i skuggan av den litterära giganten, Nobelprisbelönad och upphöjd, men ångestdrabbad och plågad. Hans stora mästerverk har ännu inte nått sin publik.
 
Och ge oss skuggorna hade urpremiär på Dramaten 1991. Nu är den tillbaka på Stora scenen med Örjan Ramberg och Lena Endre som Eugene O’Neill och hans hustru Carlotta och Thomas Hanzon och Erik Ehn som O’Neills söner.

Inlägg 23/100 i utmaningen #blogg100

Kulturtant

Jag är inte bara bokbloggare utan även kuturtant i största allmänhet. 🙂

Teater är en annan av mina stora intressen och jag vill gärna samla vänner och dela med mig av härliga upplevelser. Därför är jag teaterombud på Dramaten.

Att vara ombud innebära att jag får lite insyn i teaterns verksamhet, lite information före andra, kunskap om alla de olika yrkesgrupper som bär föreställningarna framåt. Det är fantastiskt roligt! Och som grädde på moset, möjlighet att få rabatterat pris på biljetterna.

I går hade vi ombudsträff. Det var första gången för mig, och ett äventyr att bara hitta in i ett måndagsstängt teaterhus. Men jag lyckades.

Tillsammans med ett 40-tal andra kulturtanter fick jag lyssna på Dramatens chefsdramaturg, Magnus Florin, som berättade om höstens produktion. Magnus har tidigare varit chef för Radioteatern och är även författare.

Så var det dags att stifta bekantskap med ett av teaterns många yrken, sufflösens. Hon berättade om sitt arbete. Om hur det är att arbeta tillsammans med ensemblen hela vägen. Att lära sig läsa och känna av sina skådespelare som alla är olika väsen och behöver stöd på olika sätt. Att stötta och lyfta, att finnas tillhands och hjälpa till. Suffllösens arbetstider innebär ibland dagtidsarbete med repetitioner, ibland kvällsarbete med föreställningar och ibland både och! Detta är ett mycket utpräglat kvinnoyrke, det finns mycket få män som är sufflörer. Lite intressant då att den kritiker och publikrosade pjäsen Sufflören som nu går på Dramaten, handlar om en man…

Näst på tur för min del är Rickard III. En blodig historia. 🙂



Detta är inlägg 031 av 100 i utmaningen #blogg100