Kategorier
Lästa

Lärarinnans sång

Det här är en berättelse som jag funderat på en hel del efter läsning. Lärarinnans sång av Vigdis Hjorth börjar som en vanlig berättelse om Lotte Bøks liv, framgångsrik lärare i dramatik på Konsthögskolan i Oslo, där hon undervisar om författaren och dramatikern Bertold Brecht. Men när Lotte bestämmer sig att delta i ett videoprojekt som går ut på att se på henne som människa händer något.

Lotte Bøk har ofta fått höra att hon är levande och engagerad i sin lärargärning. Det är konstens oerhörda förmåga att få oss att se världen på nya sätt, att ta ställning och agera annorlunda, som hon vill förmedla till sina studenter.

När sistaårsstudenten Tage Bast ber Lotte att medverka i hans konstprojekt tackar hon ja. Han vill undersöka förhållandet mellan liv och undervisning genom att filma några lärare, både i och utanför undervisningssituationen.

När Lotte tvingas in i rollen som den som blir betraktad uppstår snart en ny, främmande blick på hennes liv – men vems blick är det?

Brecht och närheten till naturen är de två viktiga delarna i Lottes liv. Hon lever sig engagerat in i Mutter Courage, och lika engagerat och lustfyllt plockar hon harsyra och musseroner.

Men vem blir synlig när Lotte ska visa upp sitt liv? Duger det? När berättelsen skiftar fokus till Lotte själv läggs ett mått av spänning in i berättelsen. Vad är det som händer med henne när hon inte är den som förklarar och lär ut, när hon inte har ett språk för sin egen berättelse?

Lotte ser på sig själv så som hon vill att andra ska se henne, men står plötsligt inte stadigt i den bilden. Och varför reagerar hon så starkt inför att bli betraktad, och kanske avslöjad? Hur kan hon som är en stark människa inte se sitt eget värde med trygghet?

Jag tycker om den här boken och kan verkligen rekommendera den. Berättelsen är driven men också eftertänksam, precis som hennes tidigare berättelser. Här har jag skrivit om Arv och miljö.

Arv och Miljö av Vigdis Hjorth

Det här är en bok som drabbar. Långsamt strömmar smärtan och hjälplösheten ut ur texten. Det är en berättelse om tystnad och vad tystnad och osynlighet gör med människor.

Arv och Miljö av Vigdis Hjort är inte en bok om incest, utan om sorg över en förlorad barndom, sorg över familjemedlemmar som valde att inte se.

”Att ingen av er någon enda gång har frågat mig om min historia, har jag upplevt och upplever jag som en stor sorg.”

Så skriver Berglijot i ett mail till sina systrar, efter det att en häftig diskussion om förskott på ett arv har blossat upp. De är fyra syskon, och föräldrarna har nu meddelat att de två yngsta döttrarna ska särbehandlas och få ärva mer.

Under bråket om arvet pulserar en långt mer smärtande nerv. Det handlar om vem som blev älskad och vem som blev utsatt i barndomen, om skuld, ansvar och rättvisa. Tvisten sätter igång en kraftfull och ohejdbar rörelse, där de hemligheter som präglat familjen måste upp till ytan.

Det är mer än tjugo år sedan Bergljot bröt med familjen, men nu kräver hon för första gången att bli lyssnad på. Det krävs mod för att orka hävda sin version. Men bara genom att berätta, och formulera även det som är outhärdligt smärtsamt att återvända till, kan man komma vidare.

Formen på berättelsen är speciell. Många upprepningar, precis som man gör när man tänker. Stycken som återkommer, händelser som beskrivs ur olika synvinklar. Inget för den som kräver en rak, röd tråd. Men den röda tråden finns och den leder oss fram till ett slut som inte är lyckligt. Men ett slut som går att hantera, som gör att Bergljot kan gå vidare i sitt liv på något sätt.

Och det är spännande, som en deckare. En riktigt uppslukande berättelse. Tempot växlar mellan långsamt avvaktande i början, till högt och överraskande när sanningar läggs på bordet!

Läs den! Låna på biblan, köp hos din lokala bokhandlare eller hos nätbokhandlarna, t.ex. Adlibris eller Bokus.