Det här är en berättelse som jag funderat på en hel del efter läsning. Lärarinnans sång av Vigdis Hjorth börjar som en vanlig berättelse om Lotte Bøks liv, framgångsrik lärare i dramatik på Konsthögskolan i Oslo, där hon undervisar om författaren och dramatikern Bertold Brecht. Men när Lotte bestämmer sig att delta i ett videoprojekt som går ut på att se på henne som människa händer något.
Lotte Bøk har ofta fått höra att hon är levande och engagerad i sin lärargärning. Det är konstens oerhörda förmåga att få oss att se världen på nya sätt, att ta ställning och agera annorlunda, som hon vill förmedla till sina studenter.
När sistaårsstudenten Tage Bast ber Lotte att medverka i hans konstprojekt tackar hon ja. Han vill undersöka förhållandet mellan liv och undervisning genom att filma några lärare, både i och utanför undervisningssituationen.
När Lotte tvingas in i rollen som den som blir betraktad uppstår snart en ny, främmande blick på hennes liv – men vems blick är det?
Brecht och närheten till naturen är de två viktiga delarna i Lottes liv. Hon lever sig engagerat in i Mutter Courage, och lika engagerat och lustfyllt plockar hon harsyra och musseroner.
Men vem blir synlig när Lotte ska visa upp sitt liv? Duger det? När berättelsen skiftar fokus till Lotte själv läggs ett mått av spänning in i berättelsen. Vad är det som händer med henne när hon inte är den som förklarar och lär ut, när hon inte har ett språk för sin egen berättelse?
Lotte ser på sig själv så som hon vill att andra ska se henne, men står plötsligt inte stadigt i den bilden. Och varför reagerar hon så starkt inför att bli betraktad, och kanske avslöjad? Hur kan hon som är en stark människa inte se sitt eget värde med trygghet?
Jag tycker om den här boken och kan verkligen rekommendera den. Berättelsen är driven men också eftertänksam, precis som hennes tidigare berättelser. Här har jag skrivit om Arv och miljö.
