Sveas son av Lena Andersson

“Jag ville skriva en bok om en människa av det slag som gjorde folkhemmet möjligt, som förkroppsligade det, trodde på det, tog ansvar för det, som försvarade dess rätlinjighet och likriktning för att de lyfte människan ur hennes mörker; någon som var folkhemmets sinnebild utan att vara en del av politiken.” Lena Andersson om sin bok Sveas son. 


Vi får träffa möbelsnickaren Ragnar Johansson, född 1932. Vi får också träffa Ragnars mor Svea, född Svensson, kommer från en annan epok. För Ragnar är hon en kvarleva från en värld som aldrig får komma åter. Och nästa generation, Ragnars barn som väljer annorlunda. Såklart. 

Det här är väldigt mycket Lena Andersson. Och för mig är det positivt. Jag tycker om hennes sätt att beskriva relationer och spänningar på ett nästan vetenskapligt sätt. Men där det alltid smyger in en känsla, några förflugna ord som sockrar och mjukar upp. Tonträffen i de olika generationernas berättelse är perfekt, Svea är ett barn av sin tid, liksom Ragnar och och dottern Elsa 

Ragnar är fyrkantig. Han vill mäta och räkna. Göra klart. Hålla sig till det som är gjort. Vara rationell. Vill inte falla till föga och känna och känna efter. Till en början. Men han är också öppen för diskussion, välkomnar ett bra samtal där erfarenheter och kunskap kan mötas, det är känslorna han ser som irrelevanta och inte riktigt kan hantera. 

Jag läste Sveas son under en helg i en stuga i Roslagen. Ragnar bygger sin sommarstuga i Roslagen vid havet, härligt sammanträffande! Ragnars stuga är perfekt. Allt är genomtänkt och väggfast och förblir som det är, det finns ingen anledning att ändra på det som är bra, tänker Ragnar. 

Det här är mycket en berättelse om ett Sverige som varit, men som också präglar oss alla på något sätt eftersom det är en del av vår berättelse. Det är intressant att läsa och lära. Men det är också en berättelse om människorna, om relationerna, om känslorna som ju alltid finns där vare sig man vill eller inte. Och det är roligt! Jag småskrattar ofta!

Som Jens Liljestrand säger i sin recension: “Lena Andersson är vår generations Tage Danielsson. En välformulerad, milt leende ironiker. Ibland sävlig och docerande, ibland frätande elak, alltid lika pedagogisk och ljuvligt underfundig i sin kritik av folkhemmets storhet och litenhet. 

Läs den! Och lyssna gärna på Lena Andersson när hon berättar om boken i Babel

Tack Polaris för att jag fick möjlighet att läsa! Gör det du med!

Låna på biblan, köp hos din lokala bokhandlare eller t.ex. hos Adlibris eller Bokus.

Lena Andersson i en box

Jag har läst mycket av Lena A. Och gillar allt. Det betyder inte att jag alltid håller med, men hon får mig att tänka till och reflektera. Det är bra.
Nu kan du som inte testat än få allt i ett. En box fylld av ord som får dig att fundera på rätt och fel, svårt och lätt. Livet helt enkelt.

Lena Andersson har med sina framgångar med de senaste böckerna “Egenmäktigt förfarande” och “Utan personligt ansvar” blivit en av Sveriges mest namnkunniga författare, en som både skapar och deltar i debatten, som prosaist, krönikör och dramatiker. Och så har det varit ända sedan debuten med “Var det bra så?” om den samhällskritiska skildringen av en uppväxt i en Stockholmsförort, över romaner som “Duck City” om en tilltagande ohälsa i ett allt fetare samhälle och “Du är alltså svensk?”, ett nutida Sverige sett genom en flyktings ögon.

Natur & Kultur har samlat ihop ett av de mest betydande författarskapen i vår tid i en pocketbox, med delar som både kan köpas separat och ihop.

Boxen innehåller:
– “Var det bra så?” (1999) 
– “Du är alltså svensk?” (2004) 
– “Duck City” (2006) 
– “Slutspelat” (2009) 
– “Förnuft och högmod” (2011) 
– “Egenmäktigt förfarande” (2013) och “Utan personligt ansvar” (2014)

Köp hos din lokala bokhandlare eller hos t.ex. Adlibris för inte många pengar alls, eller låna delarna var för sig på biblan.

Inlägg 75/100 i utmaningen #blogg100

Her name is Andersson, Lena Andersson

Lena Andersson… vilken intressant och fantastisk människa.

Jag har genom åren läst hennes krönikor i DN och mötte henne som författare med Stockholm läser boken 2013, Var det bra så? En riktig liten pärla till bok tycker jag, en ögonöppnare och påminnare.

Så läste jag såklart både Egenmäktigt förfarande och Utan personligt ansvar om Ester som våndas kring den obesvarade kärleken. I kärleken är man vårdslös med sitt överläge. Den som älskar mest förlorar.

Böckerna om Ester ses ofta som självbiografiska men Lena säger: Mina böcker är fiktion. Men ja, man måste ha känt dessa saker för att kunna skriva om detta. Ska man leta efter orsakssambandet så är det väl att jag ändå hade slösat så fruktansvärt mycket tid på ofärdiga relationer av den här sorten att jag kände att det vore bra om jag kunde ha NÅN nytta av det. 😉

Jag har precis börjat läsa i hennes senaste Allvarligt talat som samlar alla Lenas svar i radions programserie Allvarligt talat. Så mycket kloka tankar kring våra frågor om livet och allting. (och svaret är mycket sällan 42)

Jag lyssnade på Lundströms bokradio i morse. Och där var hon igen. Denna gång i samtal om George Orwell som ges ut igen 50 år efter sin död, en essäsamling och Lena Andersson har skrivit förordet!

Det blev en lång och spännande diskussion om författarskap, skrivande och livet. Och Lena avslutar stilenligt: “-Är det något du skulle vilja låna eller sno av hans sätt att jobba? -Nej, men jag skulle gärna skrivit 1984.”

Hon är så precis, analytisk, osentimental… men ändå sätter hon fingret på alla våra känslor, svagheter och krångligheter. Jag håller inte alltid med, förstår inte alltid vad hon menar. Det är diskussionen som är spännande, att få tänka till, stånga sina egna föreställningar mot andra. Och genom detta utvecklas.

Läs Lena! Låna på biblan, köp i din lokala bokhandel. Lyssna på henne när hon föreläser i olika sammanhang. Hon inspirerar och utmanar. Det behövs!

( Och JA, jag har ett fint porträtt av henne! 🙂 )

Inlägg 12/100 i utmaningen #blogg100

Utan personligt ansvar av Lena Andersson

Ester, Ester… dags igen. 🙂

Boken börjar: Ester Nilsson hade nått den ålder då man blir äldre av att fylla år.

I Utan personligt ansvar av Lena Andersson får vi igen möta Ester och hennes kärlek,längtan och besatthet, nu av Olof Sten, den gifte skådespelaren. Och precis som i den tidigare boken Egenmäktigt förfarande, blir jag irriterad på Ester. Men känner också igen mig och beteenden i min närhet.

Lena skriver som vanligt väldigt bra. Vi känner igen Esters ord och tankar. Hon analyserar skeenden ner till minsta beståndsdel, och låter sedan Ester ändå välja kroppens och längtans väg inte utan vånda. Historien är full av oneliners så mitt i prick, som visar på vägen historien tar..

  • Hon blev isande kall, och när hon blev kall blev han varm.
  • Inget lyser så i neon som den förnekelse ingen har efterfrågat.
  • Rinnande sand för den ena var oftast förtvivlan och elände för den andra.
  • Människor förminskar dem som ber om att bli förminskade.
  • Vid svår törst dricker man även förgiftat vatten.

Vi får ändå förstå att till det Ester gör finns förklaringar djupt inom henne, och hon har lärt sig, visst har hon det. Men hon klarar ändå inte att välja bort. Längtan och hoppet är för stor. Väninnekören är här som vanligt och denna gång med lite mer plats i historien, och försöker ge Ester perspektiv.

Det är lätt att hamna i funderingar kring roller och beteenden. Vem är egentligen Ester, och vem är Olof? Vem är för den delen Hugo? Och när är vem vad? Jag gillar det här. Att få fundera kring relationer på olika sätt. Att känna igen sig och inte känna igen sig. Jag har nog varit både Ester och Hugo, men inte Olof tror jag. 🙂

Den här gången blir slutet annorlunda. Ester sätter ner foten och tar konsekvenserna. Jag tror att vi, som Lena säger, lämnar Ester nu. Hon får klara sig själv framöver. Och det tror jag att hon gör.

Jag kommer att läsa boken igen, helt eller delvis. Hoppas också att få diskutera den i en bokcirkel framöver. Den är diskussionsvänlig!

Förlagets text –

Ester Nilsson är tillbaka. Och hon har inte lärt sig någonting.

Fem år efter Hugo Rask träffar Ester skådespelaren Olof Sten. Redan vid det första mötet känner hon igen sin kropps reaktion: hon håller på att bli handlöst förälskad. Olof gör ingen hemlighet av att han är gift med Ebba Silfversköld, men börjar samtidigt träffa Ester. De inleder en relation, som samtidigt inte är en relation enligt Olof. För han är ju gift, och säger sig inte ha några planer på att lämna Ebba. Men vad gör han då hos Ester?

 
Ester köper en bil så att hon kan köra Olof kors och tvärs över landet, till teaterföreställningar och kärleksmöten. Somrarna blir outhärdliga för Ester, för på sommaren umgås gifta män med frun. Ester Nilsson har blivit älskarinna. Men Olof Sten är märkligt ambivalent och hoppet om att han ska lämna, det finns där.
 
Utan personligt ansvar är den fristående fortsättningen på Egenmäktigt förfarande. Med skarp blick och mycket humor tar sig Lena Andersson denna gång an älskarinnans roll i vår kultur och de djupt rotade föreställningar som styr tresamheten.”

 

Barnmorskan

Ja.. inte hon i East End. 🙂 Den här håller till i allra nordligaste Finland i slutet av andra världskriget, före och under Lapplandskriget.

Barnmorskan av Katja Kettu är en säregen bok på många sätt. Författaren Katja Kettu är själv uppvuxen i norra Finland, i Rovaniemi, och detta är hennes tredje bok. För Barnmorskan har hon tilldelats Runebergspriset i Finland med motiveringen att den är ”kroppsligt, köttsligt, äckelrealistiskt såväl till sitt innehåll som till den språkliga utformningen men samtidigt ger den nordliga naturen och språkets rikedom romanen ett stänk av magisk realism.”

Här kan du se en intervju med Katja Kettu. Hennes översättare Janina Orlov, som också bland andra översätter Sofi Oksanen och Rosa Liksom, intervjuar.

Som sagt, berättelsen utspelar sig i norra Finland 1944-1945 i Petsamo-området där Finland, Norge och Ryssland möts. Kärlekshistorien mellan Vindöga, en självlärd barnmorska, och SS-officeren Johannes är grunden. Vi får följa Vindöga i hennes gärning som barnmorska, hennes olycka i att vara övergiven, hennes näst intill blinda kärlek till Johannes. Och allt i en vildmark som både ger och tar, där civilt och militärt blandas, där lojaliteter skiftar och de starka överlever.

Det som är alldeles speciellt med denna bok är språket. Om jag skulle välja ett ord för att beskriva det skulle jag säga… mustigt. Men det räcker inte. Orden beskriver nästan fysiskt sin betydelse, det är jordigt, blodigt och äckligt. Det är nästan så att en ryggar lite och vill värja sig. Men samtidigt väldigt poetiskt och nästan magiskt. Jag kom vid något tillfälle att tänka på filmen Wuthering Hights som gick upp på bio för något år sedan. Samma känsla. Vinden, regnet, leran, nöden, kärleken…

Jag tänkte också på Ester i Lena Anderssons bok Egenmäktigt förfarande. Vindöga älskar på samma sätt sin Johannes, Johannes som är skadad av krigets ondska och därför inte har förmågan (till skillnad från Hugo) att älska henne tillbaka på samma sätt. Oförtrutet så hoppas hon, önskar och drömmer. Lägger sina känslor i Johannes knä och han förmår inte alltid att ta till sig dem.

Jag fick kämpa i början. Jag var lite obekant med Lapplandskrigets skeenden under den här tiden i norra Finland och det försvårade förståelsen lite. Jag var tvungen att ta paus och läsa på, vilket förstås även berikar historien. Hon har också valt att hoppa mellan platser, personer och tid i de olika kapitlen. Det är inte kronologiskt på något sätt. Många människoöden vävs samman till en helhet men det är ibland svårt att hänga med. En eller två av de dimensionerna hade kanske räckt och därmed underlättat något.

Men det är väl värt att kämpa på, väl inne i handlingen är det svårt att sluta läsa. Språket såväl som personbeskrivningarna och de väldigt jordnära beskrivningarna av krigets fasor och kampen för överlevnad och kärlek, håller en kvar till sista meningen. Historien, men kanske framför allt Vindöga, lever kvar med mig ett tag till.

Vi ska prata om boken i bokcirkeln Under Kastanjen i februari, det ser jag mycket fram emot. Här finns en hel del att diskutera, att vända och vrida på.

Vinterkriget – en äktenskapsroman

På Natur & Kulturs julmarknad köpte jag Vinterkriget av Philip Teir.

Till stor del för det vackra omslagets skull. 🙂 Men också på grund av att jag med stor behållning lyssnat på Lundströms bokradios bokcirkel där Marie, Philip och Lena Andersson diskuterat Tove Janssons Pappan och havet. Och Lenas bok slukade jag ju nyss

Vinterkriget – en äktenskapsroman. Men jag vet inte om jag skulle vilja kalla den äktenskapsroman direkt, även om äktenskapet är en viktig del. Det är en relationsroman. Vi får följa familjen Paul under ett halvår då saker och ting ställs på sin spets. Fadern Max som är en aktad akademiker men som fastnat lite i livet. Modern Katriina som funderar om det verkligen är så här livet ska vara, är det inte mer? Döttrarna Eva och Helen med sina liv och sina problem. Och Laura. Den unga kvinnan som rubbar balansen, men visar sig ha en egen agenda. Vinterkriget berättar i växelvisa kapitel om familjens fyra medlemmar, som på sina skilda vis tampas med frågan om livets mening och hur man gör för att bli lycklig.

Teir fångar människorna och det lilla i vardagen på ett mycket bra sätt. De små sakerna som i sig kanske är obetydliga, men väver det som är livet. Fina personskildringar och ett lätt och fångande språk håller mig kvar i historien och gör den lätt att sträckläsa.

Inledningsmeningen är fantastisk – “Det första misstaget Max och Katriina gjorde den vintern – och de skulle göra många misstag före skilsmässan – var att frysa ner barnbarnens hamster.”

Jag uppskattade också mycket att få en bild av Finland och spänningen mellan en finlandsvensk från Österbotten och en finsk Helsingforsbo, inte bara på ett personligt plan, vilket jag vet mycket lite om.

Det här är Philip Teirs debutroman, jag läser gärna mer!

Augustpriset 2013 – en kort och snabb reflektion

Den stora galan för böcker och författare, fint inramat av Konserthusets glans!

Lilla Augustpriset går till Nicole Accord för Då skulle världen vara en vacker plats. Bra med ett pris för unga författare. Behövs! Petter presenterar mycket bra. Men jag kan inte låta bli att hoppas att det nästa år är fler killar nominerade…

Kategorin Fackböcker presenteras de nominerade av läsare, i och för sig kändisar, men ändå. Det är ett bra grepp. Ger en extra dimension.
Vinnare: Bea Uusma, Expeditionen.Min kärlekshistoria. Norstedts. Väl värt tror jag, är sugen på att läsa den.

Barn- och ungdomsböcker presenteras också av läsare/kändisar. Lars Lerin först ut presenterar Anna Höglunds “Om detta talar man endast med kaniner.”, och på sitt sätt så speciellt och förstås i kaninöron. 🙂
Vinnare: Snöret, fågeln och jag av Ellen Karlsson och Eva Lindström. Hippo förlag. Debutantskribent, roligt!

Och nu.. Augustpriset för årets skönlitterära bok. Och även här kändisar som läst och presenterar.
Sven Wollter har läst och presenterar Egenmäktigt förfarande! 🙂 “Det är en bok om sinnets förvillelse och ögats förblindelse. Medea – släng dig i väggen!” säger han!
Vinnare: Lena Andersson, Egenmäktigt förfarande – en bok om kärlek. Natur & Kultur.

Här har jag skrivit om Lenas bok.

Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek

Jag tycker mycket om Lena Anderssons texter i allmänhet. Läser alltid hennes krönikor och håller ofta med, men älskar framför allt språket och förmågan att engagera och locka till förståelse för komplicerade resonemang. Hon får mig att tänka till, det gillar jag.

Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek (Natur & Kultur) är en drabbande bok. Vi får möta Ester i hennes kärlekskamp. Hon älskar Hugo och det gör han också. Men egentligen älskar hon sin föreställning om honom och sin förälskelse. Berättelsen inleds med att Ester förbereder ett anförande om Hugo som konstnär. “Det visade sig att en människa kan sakna någon hon aldrig mött annat än i fantasin. — Men orden, som var hennes, omslöt nu och smekte hans verk, som var han.”

Han älskar inte och bryr sig inte om hur illa han gör henne genom att smita undan ansvar och omedvetet (?) önska bekräftelse och dyrkan.

Vi får följa Ester under ett års ångest där hon som en gummisnodd dras tillbaka i förälskelsens blinda dyrkan vid varje knyst från Hugo. “Hon förstod inte. Hon tänkte att om hon någonsin skulle skriva ett diktverk om detta skull det heta: Förstår inte. ” Det är grymt, det är mitt i prick. En känsla av obehag blandat med igenkänning går igenom hela historien. En vill titta bort. Det är som skräckfilmen där en person är på väg ner i källaren och en vill skrika NEJ, men vet att hen kommer att göra det ändå. Vi har nog alla varit där. Och har troligen varit Ester OCH Hugo i olika sammanhang. Det är glasklart och obehagligt.

Även i denna bok är språket fantastiskt. Klart och tydligt, resonerande och intresserande. Mängder av underbara formuleringar, min bok är full av understrykningar och hundöron. Det är svårt att läsa utan en penna i hand. En handbok i hur det INTE ska vara, men så himla lätt kan bli. Läs!!

Lena Andersson är Augustprisnominerad för Egenmäktigt förfarande. Jag håller tummarna!

Lyssna på Lena när hon diskuterar sin bok med Bea Uusma på Augustpodden.

PS. Lenas beskrivning av hoppet… avslutar boken. Genialiskt!
Hoppet och dess symbios, det måste sägas, tror inte på en förändring av den älskades innersta vilja. Hoppet som bebor människohjärtat tror att viljan redan föreligger; att den älskade egentligen – egentligen – vill det han låtsas inte vilja, eller inte vill det han låtsas vilja, det han av en ond omvärld är förledd att vilja; kort sagt att det inte förhåller sig som det verkar. Att den lilla skymten av något annat är sanningen. Det är det som är Hoppet.”

Utanför eller innanför?

Dags att skriva lite om årets Stockholm-läser-bok, Var det bra så? av Lena Andersson.

Stockholm läser är ett projekt som drivs av Stockholms stadsbibliotek och Författarcentrum. Varje år väljs en bok ut av en jury bestående av bokläsare av olika slag. Inom Stockholm läser anordnas under året läsecirklar, författarsamtal och evenemang med anknytning till boken.

Boken har getts ut i en nyutgåva med ett förord av Qaisar Mahmood, författare och avdelningschef på Riksantikvarieämbetet.

Lena Andersson är en känd författare och skribent, du ser henne till exempel på ledarsidorna i DN.

Var det bra så? skrevs redan 1999 och utspelar sig i Stockholmsförorten Tensta. Vi får följa Lotta Svensson en ung tjej och hennes liv i hemmet, skolan och bland kompisarna.Temat är i mångt och mycket innanförskap eller utanförskap, och trots att den allmänna debatten säger etnicitet så visar det sig att det kanske istället handlar om socioekonomiska förhållanden? Många är utsatta, ensamma och utanför, och det beror inte på ursprung eller hudfärg.

Det här är en bok som i högsta grad är aktuell även idag. Hur vi egentligen ska leva tillsammans i samhället är en fråga som behöver diskuteras ständigt. Boken väcker många tankar och funderingar, och utmanar ens föreställningar och fördomar. Inte alltid lätt men nödvändigt.

Jag önskar att alla läste den, men framför allt att alla diskuterar frågorna på ett konstruktivt sätt. Som Lena Andersson sa i en diskussion om boken på Kista bibliotek. – Vi är alla olika oberoende var vi kommer ifrån, vi borde kunna lära oss att leva tillsammans och sträva mot gemensamma mål. Det är inte alltid lätt och friktionsfritt, men måste det vara det?

Qaisars förord ger ännu en syn på saken. Vi tänker olika i olika situationer i livet. Vi kan lära oss.

Läs, läs, läs!!

Nytt i bokhyllan 5/100

Jag kunde inte stå emot. Köpte Utvandrarserien som utkommit i pocket på Bonnier Pocket

Omslagen till Vilhelm Mobergs Utvandrarsvit har illustrerats, formgivits och broderats av Karin Holmberg. Hon är välkänd inom hantverkskretsar efter sitt uppmärksammade examensprojekt från HV Skola där hon inspirerad av gammal brodyrteknik från Dalarna broderade på munkjackor och andra vardagsplagg från H&M. Hon har också gett ut två fina böcker på Natur & Kultur om att brodera allt ifrån kuddar till örhängen.

– Jag ville inte göra det för snyggt och perfekt utan få fram känslan av att personerna i berättelsen har det knapert ställt. Därför fick det blir lite skarvat och lite trådar som hänger från avigsidan, berättar brodösen om projektet där hon blåser liv i traditionell svensk handarbetestradition.

Böckerna har förord av Björn Ulvaeus, Linda Olsson, Jan Troell och Jens Liljestrand.

Får bli årets klassikerläsning. 🙂

Köpte också  Lena Anderssons Var det bra så?
Årets Stockholm läser bok.

Tycker mycket om Lena Anderssons krönikor, hon är vass och får oss att tänka till. Hoppas att boken är likadan. Den handlar om uppväxt i Stockholms förorter på 70- och 80-talen. Det är min uppväxttid och jag tror det blir en hel del beröringspunkter. Ska bli lite intressant att jämföra med Karolina Ramqvists Alltings början.

Förord av Qaisar Mahmood.