Fåglarna på Dramaten

Eftermiddagens nöje, Fåglarna på Dramaten, en dramatisering av Tajei Vesaas roman med samma namn. Vesaas (1897-1970) är en av den norska litteraturhistoriens giganter och var många gånger tippad och föreslagen nobelpristagare i litteratur.

Mattis lever i en stuga vd vattnet med sin syster Hege. De har ont om pengar, men Mattis har svårt att finna sig tillrätta med något arbete. Han identifierar sig mer med den hemlighetsfulla morkullan som far över husets tak om nätterna och står kanske närmare naturen än människorna. När Mattis hittar sysselsättning som färjekarl möter han Jörgen, som flyttar in i huset. Systern och Jörgen blir snart ett par – vilket får Mattis värld att rämna. Kampen om systern uppslukar hela hans liv.

Det här är vackert, poetiskt, långsamt och eftertänksamt. Och Magnus Roosmann genomför ett mästarprov i huvudrollen. Porträttet av den underlige Mattis – en andlig kusin till John Steinbecks Lennie från ”Möss och människor” som en av vännerna sa – är helt exempellöst, varmt och inkännande, men med mörka och olycksbådande undertoner. Scenografin understryker det enkla men ändå komplicerade.

Tolkningen av Mattis är som en kärleksförklaring till alla särlingar i världen, de som inte passar i, de som behöver tas om hand. Var får de plats i dagens samhälle? Eller för den delen i våra egna liv? Hur mycket ska vi offra oss och ta om hand? När är vi kvitt?

Och fåglarna ja… det handlar om en morkulla. En väldigt viktig morkulla.

Gå och se!

Inlägg 69/100 i utmaningen #blogg100

Rampfeber

Ikväll blir det Rampfeber på Dramaten!
En fars om en fars… på Nationalscenen. Oroväckande läckert tycker jag! Crossover är det nya svarta.

Repetitionerna pågår av farsen som har allt! Pilska karlar, lättklädda fruntimmer, arabiska schejker och väldigt många dörrar. Tyvärr har de upphöjda skådespelarna inte alls lust att spela en simpel fars full av sexistiska skämt och grunda personporträtt. Ensemblen har också allvarliga samarbetsproblem, inte minst med den oerhört folklige regissören.   

Ja, uppsättningen ser faktiskt ut att bli något av en katastrof. I Rampfeber, en komedi med lika delar Måndag hela veckan, Stefan och Krister och Lars Norén, får vi följa det kaosartade arbetet med denna fars. Både före och efter premiären, både på och bakom scenen.

Farsen heter Under lakanen… och här ser du en trailer…
Jag återkommer med omdöme! 😀

Inlägg 58/100 i utmaningen #blogg100

American Hotel på Stadsteatern

Med American Hotel debuterar författaren och dramatikern Sara Stridsberg på Kulturhuset Stadsteatern. För regin står Ingela Olsson, som har flera framgångsrika samarbeten med Sara Stridsberg bakom sig.

Jag hade förväntningar trots att jag inte läst mycket Stridsberg. Men jag läste hennes “Beckomberga – ett ode till min familj” för inte så länge sedan och tyckte mycket om.

Det här är elände. Undergångskänslan ligger som en våt filt över alltihop. Den avskalade trasiga och smutsiga scenografin visar på en värld som går under. Och vad händer med människorna i den?

Ett triangeldrama mellan Carter och bröderna Vladimir och Jack. Det är verkligen ett drama men väldigt lågmält framfört om än också väldigt fysiskt, men känslorna ligger under ytan och pyr. Vi anar.. men på  något sätt väldigt högljutt.

Jag gick ifrån den här föreställningen lite fundersam. Vad var det egentligen jag sett? Frånvarande fäder, döende mödrar, oförmågan till djupa relationer, beroenden, alkoholism, självmord… i en stad som faller igenom alla skyddsnät. Hm…


Den här gången visste jag inte vad det var jag skulle se, jag går gärna på teater utan så mycket förkunskap. Men här känner jag att jag kanske skulle läst novellen först.. för att ha fått lite ramar och en botten att stå på? Men nu gör jag det efteråt, histioren har kommit ut som novell hos Novellix, och du får den just nu gratis i e-boksformat. Passa på.

Fundersam alltså, och det är inte dåligt. Den ligger kvar i mitt medvetande idag och jag funderar på vad som hände hur det kändes. Det är ju faktiskt ett gott betyg.

Stadsteaterns beskrivning: I en övergiven skyskrapa någonstans i Detroit, Amerika, befinner sig Carter och Vladimir. Vladimir vill att Carter ska hjälpa honom att dö. I en annan del av staden befinner sig Vladimirs tvillingbror Jack, som Carter tidigare levt med. Tillsammans har de ett barn, som hon inte längre träffar. Utanför förvandlas världen, blir långsamt till ruiner.
Detroit, den en gång blomstrande staden med en stark bilindustri och stora förhoppningar, gick 2013 i konkurs. Den kapitalstarka befolkningen flyttade därifrån och lämnade delar av staden öde. American Hotel skildrar några av dem som blev kvar. Vad händer i en människa när världen omkring henne rämnar och hon förlorar allting?

Inlägg 37/100 i utmaningen #blogg100

Anna och Mats i Vällingby – en modernitet om kärlek

Ikväll har jag besökt Stadsteaterns nya scen i Vällingby! Gillar mycket att det tillkommit en scen just där, och ja, jag är lite partisk eftersom jag bor nära. I det klassiska Trappan-huset ligger den och nu nyrenoverat kommer Vällingby kultur- och medborgarhusförening ha många olika verksamheter där. Gillar!

Kvällens föreställning: Anna och Mats i Vällingby bygger på Helena von Zweigbergks två böcker Ur vulkanens mun och Anna och Mats bor inte här längre. Böckerna är riktigt bra, men det går utmärkt att se detta utan att ha läst.

Anna och Mats är moderna och upplysta människor. De vet hur man förväntas bete sig i en relation. Att man ska vara generös, inkännande och rak. Ändå krånglar allt oavbrutet till sig för dem. Det sista de vill är att de göra illa sina barn. Ändå gör de sina barn illa hela tiden. Anna och Mats döljer sin förvirring och ensamhet bakom fasader av fria, självständiga människor med kontroll på läget. En semester på Sicilien som de egentligen inte har råd med, kan den innebära en omstart? Vill de det? Med varandra? Eller med någon annan? Hur gör man kärlek när det känns som man inte kan vänta längre? När alltför många år gått i tystnad och förbittring? Hur gör man kärlek om man är en modern människa?
 
Det här är bra, mycket bra! Och riktigt jäkla obehagligt! Niklas Hjulström och Sanna Krepper gör det så himla bra. Hittar tonen direkt, de elaka nålsticken, de kaosartade underströmmarna, de medvetna missförstånden, önskan att få livet och relationen att fungera men oförmågan att hitta rätt. Och vi känner alla igen oss. Ruskigt och så snyggt!
 
Gå genast och se, det är inte många föreställningar kvar och några är utsålda. Detta är inget du vill missa, även om du egentligen inte vill påminnas…

Inlägg 28/100 i utmaningen #blogg100

 

De stora vidderna på Dramaten

Teaterdags! Och vilken teater sen.

Ibland träffar kulturen mitt i prick. Fiktionen tar fasta på allt det där i verkligheten som skaver, och skruvar det några varv till. Så är det med De stora vidderna av Arthur Schnitzler som spelas på Dramatens Lilla scen just nu.

Jag såg den igår och måste berätta lite. Vi fick en mycket fin introduktion av Dramatens chefdramaturg Magnus Florin innan föreställningen. Lite bakgrund om Schnitzler och tiden han verkade i. En sådan introduktion ger alltid mervärde, en kontext. Han levde och verkade i Wien under förra sekelskiftet och tillhörde de grupp konstnärer som kallades dekadenterna. Han var medicine doktor med intresse för psykologi. Hans verk väckte ofta mycket känslor, tänjde gränser, och var därmed högst kontroversiell och många pjäser förbjöds under tid. Schnitzlers novell “Traumnovelle” (1926, 1999 på svenska som “Drömberättelse”), låg till grund för manuset till filmen Eyes Wide Shut.

I pjäsen De stora vidderna får vi möta paret Friedrich och Genia är gifta sedan flera år. De befinner sig båda i en livskris. De botar sin ångest genom att förströ sig med yngre partners. I sina försök att spela ut varandra leker de skoningslöst med varandras, och inte minst sina vänners, känslor. Alla skeenden tycks normala men under ytan råder kaos. Det här är en berättelse om livet och döden, om moral och omoral och människans oberäkneliga natur. En österrikisk Norén! Men med mindre svärta och mer skärpa.

Ja, som sagt. Ibland träffar kulturen mitt i prick. De här handlar om relationen som gått snett, när oförmågan att kommunicera och förstå ställs på sin spets. Hur man väljer vägar för uppmärksamhet och förståelse som leder mot slutet. Hur andra ser, men man själv är blind. Orden.. “Jag har aldrig ljugit för dig”, “Du väljer själv”…

Huvudrollsinnehavarna Thomas Hanzon och Petronella Barker är mycket bra i sina gestaltningar. Hanzon som den sorglöse charmören som tar vad han vill ha och vill ha det han inte får. Barker som hustrun som tar synbart lätt på kärleken.. det är ju bara en lek, men mest av allt egentligen vill ha sin man tillbaka.

Scenografin är avskalat snygg och ger ett tidlöst intryck, för det är ju så det är… dessa frågor är tidlösa. Ett plus för den läckra tyska sången som leder oss in i fördärvet, utan att vi märker något.

Gå och se!!

Inlägg 4/100 i utmaningen #blogg100

2012 – en krönika

Nu när det nya året är i sin linda, kanske det är dags att se tillbaka på det förra lite kort. Och det kan ju vara en utmaning. Jag menar hur i hela friden ska man komma ihåg? Jag tänker ofta att det där med dagbok verkar vara så himla fiffigt, men jag lyckas inte skriva någon. Kanske lika bra. Nu ögnar jag igenom min kalender, min FB, twitter, insta… och mina fotografier. Och, ja. Hittar troligen en rätt bra bild över min verklighet under året som precis gått.

Samlat ser det nog ut ugefär så här… Teater, Spinning, Vänner, Böcker, Vandring, Nominering.

Upplevelser. Mm.. det har blivit några.

Jag har åkt långfärdsskridskor för första gången. Valde tid och plats som gav helt fantastiska förutsättningar, spegelblanka isar, strålande sol, inte en kotte att trängas med, och dessutom en duktig lärare. Lätt att lära sig då!

Jag har paddlat kajak för första gången. Gav klart mersmak! Att glida fram så nära naturen och i samklang med väder och vind. Coolt!

Jag tog min spinning ut i verkligheten! Inte för att spinningen har lämnat mitt liv, inte alls. Gillar det verkligen, det är en källa till mycket svett, glädje och nya bekantskaper. Men nu insåg jag helt plötsligt att det där med att cykla utomhus kanske inte är så dumt ändå. Varför då inte slå på stort på en gång? Min andra cykelutflykt i naturen blev Stockholm Bike, 4,2 mil runt stadens gator en tidig morgon i September. Även denna dag visade sig från sin allra bästa sida, vädrets makter står mig bi. Utmaningen 2013 blir Tjejvättern!

Vandring, en lisa för min själ. 

Att få röra mig i naturen nära, nära och uppleva vad som bjuds och dyker upp. Gillar det så himla mycket. Naturen ger mig en paus från storstadslivet och stress. En plats att andas och ladda. Gärna i sällskap men lika gärna själv.

Mina mest härliga vandringsupplevelser under detta år är nog Fårö i full storm och regn på tvären med ett helt gäng nya vänner, Kindla en sommardag i regn och sol med en god vän, och Aspen vid Häringe en nära upplevelse i det lilla som jag aldrig glömmer.

Bilder från alla tillfällen får inte plats men jag sammanfattar med ett FOTocollage. 🙂

Böcker i alla former. 

Jag har läst och lyssnat och jag har cirklat. AW med bokprat, Breakfast book club, Bloggbokprat. Inbundet, pocket, Novellix, Excess och e-bok.

Jag har upptäckt nya författare och träffat många, många nya vänner. Älskar’t! Nu ska jag bara lära mig att föra bok över min läsning, det är lite roligt att ha koll på vad som lästs och vad som tyckts.

Teater, musik och konst, ibland samtidigt.

Dramaten, Grönan, Stadsteatern, Fotografiska, Drottningholms slottsteater, Ullevi, Waterfront, Stadra, Intiman, Bukowskis, Teater Påfågeln, Artipelag, Kulturhuset… platser för mina upplevelser. 

Stadra är nog en favorit. Ett så fantastiskt ställe, med så engagerad ensemble. Naturen gifter sig med konsten. Kan det bli bättre? Upplevelser i både sommar och vinterskrud.

Oväntade kombinationer var Anna Ternheim som Marie Antoinette på Drottningholms slottsteater och Deportees på Dramaten. Här blev ett plus ett verkligen tre!

Resor – jo, jag har rest lite också. Dublin, Budapest och Brighton/London. Redan nämnt i andra sammanhang.

Och så den där nomineringen då. Där kommer lite jobbrelaterat in, jag är väldigt stolt över den så den får komma med här. Min chef nominerade mig till Office Proffessional Award. En av tre chefssekreterare som nominerats till det fina priset som delas ut av Företagsuniversitetet, EUMA och Chefssekreterarna. Jag vann inte, men känner mig ändå som en vinnare. Det har gett mig en skjuts i min proffessionella roll och jag kommer fortsätta att utveckla mig i mitt arbete och mitt nätverkande. Återkommer kanske till det framöver.

Det viktigaste av allt är kanske trots allt möten med människor. Att ha nära och kära vänner som alltid finns där, oavsett vad som sker i övrigt i livet. Att träffa nya spännande människor och dela upplevelser av olika slag, vid enstaka tillfällen eller skapa/återuppta relationer att ha med sig i livet framöver.

En människa är inte en ö, vi behöver varandra. Vi behöver också vara öppna för andra och upplevelser, man vet inte vad som väntar. Det kanske inte alltid är bekvämt eller enkelt, men alltid spännande, nödvändigt och utvecklande.

Många gånger fungerar Eeva Kilpis dikt alldeles utmärkt som beskrivning på saker och ting…  
“Säg till om jag stör”, sa han när han steg in, “så går jag meddetsamma”. “Du inte bara stör”, svarade jag, “du rubbar hela min existens. Välkommen.”

Ja, så värst kort blev det kanske inte. Inte heller komplett på något sätt. Detta är ett nedslag i mitt liv 2012. Så som jag minns det just nu i kväll. En annan dag kan minnet se annorlunda ut, eller inte.

Jag ser fram emot det nya året med tillförsikt men utan löften. 🙂

Tidsdokument

Cheri på Dramaten
En pjäs av Colette och Léopold Marchand

En historia om äldre kvinna och yngre man. Men mycket mer än så.

En cocotte som byter plats och blir “välgöraren”. Kvinnan med makt över mannen. Det incestuösa i att en fostermor tar barnet till sin älskare. Åldrandets ångest. Behoven av bekräftelse. Ärvda mönster. – Hur många bottnar som helst.

Fantastisk scenografi med rörlig scen och få utsmyckningar. Svartvit videoprojektion av skådespelarna för tankarna till tidsepoken och känslan suger in i handlingen. Gillar den verkligen. Blandningen av glättig lyx och flärd, ett liv utan ansvar och bindingar och allvaret i bristen på trygghet och tillit. Lena Endre som Lea och Hamadi Khemiri som Cheri är strålande! Richard Wollf i birollen som Cheris vän och beundrare är som vanligt precis som han är.

På bokfronten intet nytt
… måste jag nog erkänna. Lite förmycket annat, hinner inte läsa. Skärpning! 🙂
På bordet ligger (fortfarande!), Mästaren och Margarita, Alltings början, Om himlen smälter och Livet efter dig… och Felicia försvann.

A day


Jag deltog i det fantastiska projektet A day in the world i våras. Ett projekt som gick ut på att dokumentera den 15 maj. Bilderna från tiotusentals människor världen över samlades ihop och har blivit en bok.

Bilderna kommer också att sparas som ett tidsdokument på olika arkiv och bibliotek världen över. En tidskapsel har byggts, däri läggs boken, bilder utskrivna på papper och en specialdesignad dator med alla bilder.  Kapseln kommer att förvaras i Falu koppargruva, som ju är klassat som världsarv och förhoppningsvis inte kommer att förstöras i framtiden.

Är det inte coolt! En bild av vår vardag, så som den ser ut precis nu. Glädje och sorg. Från hela världen, nästan uteslutande amatörfotografer. Ett tidsdokument som jämfört med de bildbanker som finns på nätet med nyhetsbilder som visar kändisar, krig och katastrofer, kompletterar med en verkligare verklighet?

En av mina bilder i kategorin Familj. 🙂

Du kan se en del av bilderna i en utställning på Kulturhuset just nu! Passa på att få en inblick i människors vardag världen över. 



Från teater till ord

Ord är viktiga. På många sätt.

Jag lyssnade på Magnus Dahlström på Kulturhuset för någon vecka sedan, han pratade om sin senaste bok Sken och läste lite ur den. Han ursäktade sig lite först och menade att hans böcker var menade att läsas genom ögonen, och kanske inte gjorde sig för högläsning. Nu gjorde han det väldigt bra tycker jag, men jag förstår hans tanke. Det skrivna ordet blir speciellt när man läser det. Ögonens grind ger en extra dimension.

Magnus D ja.. vi läste hans förra bok Spådom i min bokcirkel för ett tag sedan. Det var mitt val och sällan har jag blivit så sågad. Mina kamrater var inte ett dugg förtjusta, men den gav upphov till en hel del diskussioner. Och det är ju meningen i en bra bokcirkel, så jag känner mig nöjd ändå! Jag gillade den skarpt, den har ett språk som utmanar och utforskar.

I Spådom var det tre yrkesarbetande män i samhällets tjänst som stod i centrum. En polis, en läkare och en socialarbetare. Sken, årets roman, är kanske en fortsättning på den. Här är det tre kvinnor som är centralfigurer, och precis som i den förra romanen är det yrkeslivet som får vara spelplats för det existentiella tillstånd som Dahlström beskriver så speciellt. Ja, jag tänker läsa den nya också!

Idag börjar NaNoWriMo!! Ett fullkomligt frosseri i ord! Skriv en novell på 50 000 ord under 30 dagar. En utmaning till hela världen, och hela världen deltar. Flera hundra tusen deltagare skriver under november månad och idag, den första dagen, har det redan skrivits 24 miljoner ord!!!

Berättarministeriet är en annan fantastisk verksamhet. Det är en icke-vinstdrivande stiftelse vars syfte är att inspirera barn och unga i områden med hög arbetslöshet att erövra det skrivna ordet. Att behärska det skrivna ordet är på något sätt en förutsättning för att kunna delta i samhället och en möjlighet till så många upplevelser och mycket lust.

Nya ordär också spännande tycker jag, även om jag är en konservativ språkpolis emellanåt och får utslag av grammatiska fel. Jag försöker verkligen bättra mig och öppna mitt sinne. Språket förändras, och det kan inte jag stoppa. Jag kan bara förhålla mig positivt. Och du… jag gillar faktiskt hen! 🙂

Ett nytt ord som jag fick lära känna i Fuskaren som försvann är ”svepsjäl”. Ett fantastiskt ord tycker jag som beskriver en orolig själ som inte riktigt vill ta ansvar för sitt liv och sina handlingar och ofta tar tillflykt i svepskäl.

Gamla ord är också viktiga. En del förtjänar att behållas och inte dö ut. Oumkullrunkelig till exempel, ett fantastiskt ord. En del ord försvinner på grund av att vi tar in nya ord som ersätter, som brandgul – orange. Jag gillar brandgult!
Och tänk på en sak.. de viktigaste orden är de man säger av uppskattning till sina medmänniskor, och de man inte säger i stridens hetta med upprört sinne.

Från bok till teater

Jag såg Tisdagarna med Morrie på Intiman igår. Fantastisk tolkning av en fantastisk bok. Ikväll spelas den för sista gången tyvärr.

Bokenhandlar om författaren och dennes gamle lärare från college, Morrie. Mitch lovar sin lärare, som han blivit mycket god vän med under studietiden, att han skall besöka honom igen. Karriären tar dock överhand, 16 år senare, när han ser en intervju med Morrie, om dennes insjuknande och döende i ALS, bestämmer han sig för att infria sitt löfte. De sista mötena blir en samling samtal om det goda i livet, mellan en klok äldre man och en ung man som i karriärens jäktiga tempo behöver påminnas om det han en gång lärde sig av samma återupptäckta samtalspartner.

Pjäsen blir förstås mer komprimerad och lämnar mer åt egna tolkningar. Men fångar ändå väldigt bra bokens andemening och känsla. Den påminner om det viktiga i att faktiskt leva som man själv vill och att vårda sina nära relationer. Är du den människa du vill vara?

I morse på väg till jobbet började jag läsa på en ny bok, Berg har inga rötter . Och såg den röda tråden redan på de första sidorna… Ska bli spännande att läsa och diskutera framöver!

Men det mest fantastiska med gårdagkvällen var ändå samvaron. Jag hade samlat vänner från olika delar av mitt liv och det blev precis så bra som jag hoppats. 1+1=3! Nya möten, spännande samtal, oväntade samband. En riktigt härlig kväll full av värme och glädje helt enkelt!
Mina människor berikar mitt liv!