Etikett: Albert Bonniers Förlag

Drick värmen ur min hand av Bengt Ohlsson

Den villkorslösa närheten till en hund, vad väcker det för känslor? Att få vara sig själv helt och hållet, för första gången på länge…

Nej, den här historien är inte en hund-historia. Drick värmen ur min hand av Bengt Ohlsson är en vemodig berättelse om en man som börjar ompröva de flesta av sina relationer och så sakteliga inser vidden av sin ensamhet, mitt i en Stockholmsvardag som sjuder av mingel, teaterpremiärer och parmiddagar.

Bengt Ohlsson är vardagsberättelsernas mästare och jag tycker nästan alltid att hans berättelser är mycket bra, bland fantastiska.

Här får vi möta Martin. Hans liv är egentligen inte så illa men det är mycket som skaver. Ensamheten tränger sig på och han söker meningen med allt. Bitterheten och hopplösheten dryper om hans liv och han ömkar sig själv. En hemlig förälskelse väcker hopp om ett bättre liv där allt ska ordna sig. En hund skapar plötsligt mening och ger honom det lugn som han så länge längtat efter.

Men .. det är kanske så att han måste ta tag i sitt liv alldeles på egen hand?

Det här är bra, riktigt bra! Vasst och känsligt skrivet. Läs den!

Låna på biblan, köp hos din lokala bokhandlare eller Adlibris eller Bokus.

Harper Lee x 2

Som så många andra har jag läst Harper Lees Dödssynden för många år sedan, ärligt talat mindes jag inte så mycket av den förutom att jag tyckte att den var bra. Så när det pratades om utgivning av en ny bok av Harper Lee jag gjorde slag i saken och läste om!

När den “nya” Ställ ut en väktare sedan kom var det naturligt att fortsätta med den.

Men först Dödssynden. En klassiker och ständigt aktuell. Tyvärr. Berättelsen tar oss tillbaka till depressionens sydstater. Vi får följa skeendena genom nioåriga Scouts oskuldsfulla ögon. Boken är så klart en barndomskildring, men samtidigt oerhört mycket mera än så. Det är en spänningsroman, ett rättegångsdrama och ytterst en historia om moral. Den är rolig, sorglig, upprörande och upplyftande på samma gång, men också svart och vit. Gott och ont är lätt att känna igen.

Så Ställ ut en väktare, en omdiskuterad utgivning av en historia som skrevs före Dödssynden, men gavs ut efter. Ja, vad ska jag nu tycka om denna? Nja, tror jag det sammanfattande betyget blir. Det här känns som en ofärdig bok, jag har svårt att se helheten. Ett manus som hastigt färdigställts för att tillfredsställa en önskande marknad? Det är stolpigt och ofärdigt helt enkelt. Det är 50-tal och vi får följa Scout när hon som vuxen kommer tillbaka till sin stad och upptäcker att fadern inte är så god som hon trott. Det är en mer intressant historia med mer gråzoner och mer frågor. Och mycket modern för sin tid! Men som sagt, ofärdig.

Ställ ut en väktare är manuset som hon inte fick antaget, och Dödssynden är resultatet efter att hon skrivit om, eller egentligen tagit en del ur ursprunget och utvecklat bara det. Det gör att det är svårt att passa ihop dem, de vill inte samsas i en följd. De krockar och stretar emot.

Var det så att tiden inte var mogen för den mer komplexa berättelsen? Var tiden inte mogen för gråzonerna och frågorna? Ifrågasättandena. Vi vet inte.

Detta är ständigt aktuella berättelser. Hur är det att vara främmande och inte passa in? Vem bestämmer vem som får vara med och inte? Läs dem!

Nelle Harper Lee var var dotter till advokaten Amasa Coleman Lee och Frances Cunningham Finch Lee och yngst av fyra barn. Hon studerade vid University of Alabama. År 1949 flyttade hon till New York där hon arbetade med att boka flygbiljetter samtidigt som hon försökte satsa på skrivandet. Åtta år senare lämnade hon in Dödssynden som publicerades 11 juli 1960 och blev en omedelbar succé hos både läsare och kritiker.

Harper Lee gav aldrig intervjuer, talade inte med läsare och levde ensam i sin hemstad Monroeville, Alabama. Hon var barndomsvän med Truman Capote, som också tros vara inspirationen till karaktären Dill i romanen Dödssynden.

Femtiofem år efter debuten publicerades Harper Lees andra roman Ställ ut en väktare (Go Set a Watchman, 2015).

En dramatikers dagbok 20132015 av Lars Norén

Dags för den sista nominerade till årets Augustpris i den skönlitterära klassen. En dramatikers dagbok 20132015 av Lars Norén.

En tegelsten med florstunna sidor, del tre i en serie. Stilrent omslag, väldigt snyggt (vitt med text i relief, därmed svårt att se i bild här). Tät, tät text. Både bildligt och bokstavligt.

Jag har inte läst hela, inte ens halva, utan en månad här och där. Det är verkligen en dagbok. Smått blandas med stort och reflektioner över skeenden. Korta meningar om vardagshändelser varvas med längre resonemang.

Hem. Sasha spelade. Jag gjorde i ordning maten. Läste två böcker.

Och det är mycket tyckande.. så klart. Och det är tätt. Jag vill läsa lite fort men det är helt omöjligt. Jag måste läsa, läsa om, tänka till, hoppa tillbaka, läsa igen för att förstå och hänga med. 

“… ibland föreställer jag mig att själva dagboksskrivandet är ett sätt att bevara sig själv genom att försvinna. Genom ett försvinnande.”

Det är ett nedslag i en tid och inte bara dramatikerns tid. Texten är nog i sig själv, den riktar sig inte till läsaren. Det är fantastiskt snyggt formulerat. Och det är kanske faktiskt just dramatikerns dagbok, inte personens.

Men, detta är inte min genre. Jag känner inte att formen fångar mig. Det blir ett ytligt betraktande på något sätt. Och är det sant? Om det är helt sant, är det ok att lämna ut människor (och hata som han faktiskt gör, men det lämnar jag därhän)?

djupa kärlek ingen av Ann Jäderlund

Dags för lyrikdelen av de Augustprisnominerade.
d j u p a  k ä r l e k  i n g e n av Ann Jäderlund.

Jag är inte van vid lyrik. Jag läser inte särskilt ofta, det blir oftast i form av kortare verk. Jag kanske dyker ner i en samling som jag har. Jo, de finns trots allt i min bokhylla.

Här har jag läst mer. En hel bok. Med många betraktelser.

Jag har lite svårt att följa med i de olika delarna, för det är olika delar, men det finns inga tidsmarkörer att hålla sig i. Bara kursiv eller antikva, lutande eller rakt. Vilket i sig såklart markerar inser jag. Men det fångar mig. Det finns trots allt ett driv, ett sammanhang som jag har svårt att sätta ord på. Men det fångar mig.

Dörren in mot rummet
Den nästan genomskinliga
motsatta dimman
Högt uppe i det
ena hörnet
Ur ingenting kommer den
Kan inte skiljas från sina
anknytningar

Jag förstår att skrivandet av denna samling påbörjades redan för mer än tjugo år sedan. Det känns som ett utforskande och betraktelse. Om kärlek, ensamhet och utsatthet. Känslan växlar mellan ljust och mörkt, och som i så många (?) dikter finns naturen där, alltid närvarande, alltid till hands för att förstärka och förtydliga. Som i livet, i alla fall i mitt liv.

Den lilla ån med sitt vattenfall
sitt kvarnhus med ränna då
svartnar det plötsligt
i rännan
då blir linden grön
och ögonen yr försiktigt
som tunna atomer.

Läs den. I ett svep eller i små portioner. Gå tillbaks till texten då och då för att smaka på den igen, den är läcker.

Och omslaget! Mjukt och lent, sparsamt, vackert bundet. Det här är en bok du vill äga! Köp den hos din lokala bokhandlare eller kanske hos Adlibris eller Bokus.

Eländet av Andrzej Tichý

Titeln på den här boken lockar kanske inte. Den sätter en ton.

Men Eländet av Andrzej Tichý är en fantastisk historia. Eller. Kanske inte historia. Mer ett tillstånd, ett flöde, en känsla.

Jag var lite tveksam i början. Det är inte någon vanlig text, men plötsligt var jag inne i flödet. Orden flödar emellanåt som ett vatten, än porlande, än forsande. Det är som spoken word i rasande tempo. Istället för en tydlig berättelser får jag tydliga känslor.

Det handlar om elände. Fattigdom, våld, utsatthet, droger, alkohol, övergrepp. Men framför allt handlar det om människorna, människorna som berövas hopp, som inte klarar sig. Och den eviga frågan, varför klarade JAG mig? “Det kunde varit jag” ligger som en våt filt över bokstäverna.

En cellist väntar på sina musikerkollegor vid Slussen i Malmö. Hans liv präglas för tillfället av stillhet och vanlighet, men ett plötsligt möte med en ung hemlös man får något att brista. Röster, minnen och bortglömda språk tränger fram i hans medvetande, tar över.

Hans förflutna tar över medvetandet och han flyter bort i minnen från en trasslig och fattig uppväxt. Minnena blir alltmer fragmentariska och hallucinatoriska. De blandas med en annan sorts texter och platserna varierar, London, Berlin, Glasgow. Men oftast är minnenas miljö Malmö och de no-go-zoner som utpekas där… 

Och slutet. Wow. Slutet är som ett slag i magen, en kalldusch.

Jag läste den här boken i ett sträck under en flygresa. Jag tror att den behöver längre stunder av läsning, inget för kort pendlingsläsning. Men tveka inte, den är inte lång, och så värd att läsas, så värd!

Låna på biblan, köp hos din lokala bokhandlare eller hos Adlibris eller Bokus kanske.

Författaren Andrzej Tichý, född 1978 i Prag, är bosatt i Röstånga i Skåne. Han debuterade med Sex liter luft 2005, för vilken han tilldelades Borås Tidnings debutantpris. Romanerna Fält (2008) och Kairos (2013) var båda nominerade till Nordiska rådets litteraturpris.

De polyglotta älskarna av Lina Wolff


Jag har rest lite, det betyder tid för läsande! 🙂

De polyglotta älskarna. Jag var tvungen att slå upp polyglotta. Det betyder “som talar många språk”. Och språket/språken är centralt i den här berättelsen. Och omslaget av Lotta Kühlhorn! Så himla snyggt.

Det här handlar om relationer. Mellan man och kvinna, övriga relationer finns bara i bakgrunden. Och det är komplicerade relationer, på intet sätt självklara. De olika huvudpersonerna, som hänger ihop på komplicerade sätt är också just, komplicerade. Det är svårt att tycka om dem och förstå deras val, de är inte sympatiska men intressanta. De är människor som överlever.Vi får träffa tre personer, Ellinor, Max och Lucrezia.

Max Lamas drömmer om en älskarinna som talar alla hans språk. Sökandet tar honom från Stockholm till Italien, där han lär känna en markisinna som står på ruinens brant. Ellinor kommer från en by i Skåne. En dag sätter hon in en kontaktannons: Jag är trettiosex år gammal och söker en öm, men inte alltför öm, man. Och Lucrezia bevittnar hur hennes mormor går under i sitt avfolkade palats.

De polyglotta älskarna är ett manuskript som har en central betydelse och knyter ihop hela berättelsen. Ett manuskript som i ett läge slängs in i elden och brinner upp. Det är magiskt skildrat! Helt okomplicerat beskrivet, det görs bara. Men när jag läser drar jag efter andan, tror inte att det är sant, vill stoppa in handen i elden och rädda det. Mina starka känslor står i skarp kontrast mot personernas svalhet.

Ofta återkommer författaren till speglar och språk i olika skeenden, de finns som en bakgrund ständigt närvarande och de förstärker känslan av önskan att bli sedd och förstådd och respekterad för de val man gör.

Den här berättelsen får mig att fundera och undra vad som ligger bakom alla händelser och människornas val. Det finns många bottnar men samtidigt är den väldigt rakt skriven, osentimentalt beskriver författaren personerna och deras liv och relationer.

Jag tycker om den! De polyglotta älskarna är en bok att läsa och upptäcka och att läsa om och om igen. Jag har inte läst någon av Lina Wolffs tidigare böcker, nu kommer jag nog att göra det. Hennes tidigare roman Bret Easton Ellis och de andra hundarna (2012) belönades med Tidningen Vi:s litteraturpris och nominerades till Sveriges Radios romanpris. 

Låna den på biblan, köp hos din lokala bokhandlare eller hos t.ex. Adlibris eller Bokus.

Dags att börja läsa…

Jamendåså, lite nomineringskvällsbaksmälla… men har nu samlat mig och är redo. Böcker på väg med posten, dags att börja läsa de nominerade.

Med  risk för att bli tjatig… de nominerade till Augustpriset i klassen Årets svenska skönlitterära bok är:

Jag har redan läst Aftonland som jag tyckte mycket om, läs om den här.

De övriga blir kommande veckors utmaning. De polyglotta älskarna och Välkommen till Amerika har jag redan sneglat på. Det blir bra och intressant läsning tror jag. 

Eländet har jag ingen koll på alls, men efter lite googling så tycks det mig också bli en fin läsning om än kanske lite “svår”?

När det gäller dagboken.. den lååånga (En dramatikers dagbok 2013-2015, 1600 sidor) så känner jag mig sval. Det är alldeles för mycket bok, för långt, för.. ja, “för” helt enkelt. Men jag läser såklart, i alla fall översiktligt. 🙂

Och poesin! djupa kärlek ingen av Ann Jäderlund. Där räknar jag med känslor, njutning och överraskningar. Jag läser alldeles för lite poesi, och tar till mig tillfället att bättra på det.

Som sagt, några veckors läsning stundar och njutning såklart. Att få ta del av det bästa är ju aldrig fel. Vad jag tycker om det hela får ni veta framöver.. 

Nu vet vi!

Ja, nu vet vi. Stor presentation av de nominerade till Augustpriset med direktsändning från Kulturhuset.

Och vi har redan stött och blött en del i sociala medier. Varför nominerades inte den eller den? Åh, vad roligt, DEN som är så bra! Men den där är ju bättre än den där. Om stötandet och blötandet lär fortsätta en månad, fram till den stora prisutdelningen. Då Årets skönlitterära svenska bok väljs ut.

De nominerade till Augustpriset i klassen Årets svenska skönlitterära bok

Inget vidare gissat för min del… hade bara Aftonland i min lista. Så kan det vara, det finns ju så mycket bra böcker! Och jag är glad över att få göra nya bekantskaper. Det är som i bokcirkeln, när andra väljer ger det mig möjlighet till att hitta nytt och spännande som jag inte skulle valt själv.

Men jag kan ju säga som jag nog sagt de senaste åren, pratar vi Albert eller August? 😉 Albert Bonniers förlag toppar förlagslistan överlägset i år igen. Är de så att de är överlägset bäst, skickar in flest till nominering, eller väljer vi smalt? Vem vet…

När det gäller Fackboksklassen är jag lite extra glad över att Niclas Orrenius Skotten i Köpenhamn, Albert Bonnier förlag, blev nominerad, den tror jag mycket på . 

Och i Barn och ungdomsklassen blev jag lite smått förälskad i Djur som ingen sett förutom vi, Ulf Stark & Linda Bondestam, Berghs Förlag. En underbar liten bok om Eskaloppen, Celansetten, Smygeln, Vadfisken och många fler. Det här blir en julklapp till barnbarnet och mig.

Så nu är det bara att läsa och läsa och läsa! 🙂

De nominerade 2016

    En bokbloggar-gissning

    Ja, hur i hela friden ska man kunna välja bland alla fantastiska? Det här med priser är inte lätt.

    147 böcker har skickats in till Augustpriset i år i den skönlitterära klassen. Hur många som faktiskt givits ut under det senaste året har jag ingen aning om…

    Av de 147 väljer juryn ut sex stycken som nomineras till priset. Sex av 147 av tusentals. Och slutligen EN vinnare. Årets svenska skönlitterära bok. Det är stort och jag är säker på att vinnaren kommer att jubla och glädjas.

    Vad tror jag då? Här kommer mina gissningar:

    Jag baserar gissandet på min egen läsning och det jag läst om dem. Aftonland har jag läst och skrivit lite om i bloggen. De försvunna böckernas bibliotek skrivs om inom kort.

    Århundradets Kärlekskrig, Stormen och Störst av allt är jag mitt i. Det är natten ligger hos postombudet för avhämtning. Jag har att göra…

    Eller så blir det några helt andra!

    Vi får väl se, på måndag kväll vet vi. Den 24 oktober är det stor baluns på Kulturhuset med avslöjande av de nominerade. Du kommer väl?

    Den sista grisen av Horace Engdahl

    “Å, att få svika sig själv! Att få göra allting fel en enda gång!”

    Jag läste Den sista grisen av Horace Engdahl utan att ha tagit del av alla skriverier om den, om Ebbas bok, om deras skilsmässa. Det var kanske bra.

    I Den sista grisen samlar Horace Engdahl återigen sådana aforismer, längre funderingar och plötsliga infall som han redan tidigare gjort till sin genre. Boken innehåller även ett teaterstycke: “Mannen på bryggan” är en längre monolog där en medelålders man gör bokslut över sitt liv och sina erfarenheter.

    Det här spretar verkligen. Aforismerna far åt en det ena, en det andra hållet. Från kvinnoföraktande mansgris till sorgsen man som räds över åldrandet. Emellanåt funderar jag faktiskt på om han menar allvar, eller om han driver med oss…

    Therese Bohman som recenserar boken för DN sammanfattar det bra: “Det är en ensam galt som stilla och eftertänksamt bökar i leran, gräver fram små korn av sanning och god formuleringskonst. Sedan trappas det upp – ba-ba-bam! – och det vilda grispartyt är ett faktum.”

    Horace Engdahls texter är många gånger provocerande, men också utlämnande och personliga. Det är tvära kast mellan det till synes banala och den känslomässiga avgrunden, skrivet med precision och skärpa.

    Det är snyggt formulerat, han svänger sig med orden på ett fantastiskt sätt. Just orden flyter som varm honung mellan sidorna, men…. MEN… jag sätter i halsen av innehållet. Det här är inte roligt. Det är inte intressant. Det är faktiskt sorgligt. Det är dock en upplevelse.

    Jag kommer att läsa Ebba Witt Brattströms bok också såklart. Jag har förstått att den också handlar mest om Horace. Det känns rätt sorgligt.

    Läs om du vill, låna på biblan, köp hos din lokala bokhandlare eller hos t.ex. Adlibris eller Bokus.