En kväll på residenset

Det skulle kunna vara en boktitel… eller en saga. 🙂

Islands ambassadör bjöd i går kväll in till ett samtal mellan Svante Weyler och Audur Ava Ólafsdóttir på residenset.

Till en sådan fin inbjudan tackar en ju inte nej, och det visade sig vara helt rätt beslut. Ett mindre sällskap med kopplingar till Island och litteratur samlades i det vackra residenset för att höra på ett fint samtal och få möjlighet att mingla i gott sällskap och intressanta diskussioner.

Audur Ava Ólafsdóttir är en ny författarbekantskap för mig. Jag köpte hennes bok Den sista kvinnan hos Weyler för ett bra tag sedan och nu på sensommaren var det dags att läsa. Jag har skrivit lite kort om den här. Jag är lite förtjust i Isländska författare, det är ofta något kargt över berättelserna som tilltalar mig. I alla fall bland dem jag läst!

Författaren är nu aktuell med en ny bok Ärr. Hon också kommer till Stockholm Litterature i helgen, då i samtal med Daniel Sjölin på temat Familjens smärtpunkt.

Audur Ava Ólafsdóttir startade sitt författarskap sent i livet, då hon var närmare 40, även om hon skrivit i hela sitt liv berättar hon. Efter att ha levt länge i Frankrike blev känslan av att inte vara helt och hållet i ETT språk tydlig. Och att vara ”mellan språk” är ett tema som återkommer i hennes böcker. Det oskrivna är ofta i fokus, mycket sker mellan orden, mellan raderna.

I böckerna lyfter hon också ofta fram människor som på något sätt är udda, som inte passar in. Hon säger att det känts viktigt för henne att kunna ge en röst till dem som ofta inte har det. Familjen är i fokus och berättelserna är fyllda av känsliga män, eller kanske män som uttrycker sina känslor på olika sätt. Hon har velat skriva sig bort från den klassiska isländska vikingen, en karaktär som allt för ofta får representera islänningen menar hon.

I Ärr får vi träffa Jónas som är 49 år, islänning, frånskild, besatt av att reparera saker, och det är länge sedan han kände en kvinnas kropp nära sin egen. Han har tappat lusten att leva, frågan är bara hur han ska göra. För att hans enda dotter Gudrun inte ska behöva ta hand om hans döda kropp, reser han utomlands, till ett land utan namn. Han ger sig själv sju dagar att lyckas, skapelsen baklänges. Under tiden upptäcker han saker han inte visste om både sina egna, och andras, ärr.

Och något att ha med sig i berättelsen är vetskapen om att vi alla föds med minst ett ärr, naveln…

Som alltid blir läsupplevelsen berikad av att höra författaren berätta om sina böcker. En dimension till. Jag tycker också att berättelserna förtjänar att diskuteras, de är perfekta bokcirkelböcker med många frågor om livet och allting. Frågor som vi kanske behöver diskutera oftare…

Tack Estrid Brekkan, Islands ambassadör i Sverige, och Weyler förlag för att jag fick möjlighet att vara med på denna fina kväll. Tack Audur Ava Ólafsdóttir för att du så generöst delade med dig av ditt författarskap.

Jag avrundade dessutom i fint mingel med islänningar i förskingringen och prat om islandsresor, det isländska valet, nobelpristagare och bokbloggande. 🙂

Audur Ava Ólafsdóttir tilldelades 2016 såväl det finaste isländska litteraturpriset som bokhandlarnas pris för romanen Ärr. Hon har tidigare två romaner på svenska, Rosa Candida (2015) och Den sista kvinnan (2017)

Stockholm Litterature

Stockholm Litterature är Stockholms litteraturfestival som pågick under helgen som gått. Start fredag kväll, slut söndag kväll. Ett arrangemang i samarbete med Moderna museet och Dramaten. Bara det att just dessa samarbetar tycker jag bäddar för något extra.

Som man själv säger på festivalens webbplats: ”Genom att växla mellan samtal och bildkonst, film och performance, uppläsningar och översättarnas introduktioner hoppas vi att insikter och associationer uppstår som är större än de vi har kunnat planera och förutse. Vårt råd är att vara nyfiken och lämna plats för det okända och slumpartade. Vi tror att det är det bästa sättet att uppleva festivalen. Upptäckten är vårt tema.”

Jag inspirerades, upplevde och upptäckte! I ett digert program där jag gjorde ett kort nedslag.

Det blev bara lördag eftermiddag för min del den här gången, men det blev en mycket bra eftermiddag. Jag startade med att titta på mina favoriter i de fasta utställningarna. Matisse, Vera Nilsson, Siri Derkkert… och geten, självklart geten. 🙂

Efter det blev det den tillfälliga utställningen Skulptur efter skulptur med Jeff Koons läckra gigantiska ballonghund och en poesivandring! Mycket trevligt, ett nytt sätt att uppleva en utställning. Ett samarbete mellan Dramaten Lunchpoesi och Stockholm Litterature. Basia Frydman, Bengt CW Carlsson och Sofia Pekkari läste.

Sedan valde jag två läsningar. Att höra en författare läsa ur en egen bok är verkligen något speciellt tycker jag, det ger en extra dimension till berättelsen. Jag gillar det. Den här gången var det utländska författare som tandemläste med en skådespelare. Intressant grepp! Josefine Klougart läste med Julia Dufvenius ur sin bok En av oss sover och Sofi Oksanen läste ur sin bok När duvorna försvann med Björn Granath.

Efter det blev det två intressanta författarsamtal i auditoriet. Nthikeng Mohlele samtalade med Elisabeth Hjorth och Enrique Vila-Matas med Daniel Sjölin via tolk.

Nthikeng Mohele är aktuell med boken Joburg Blues och började sitt samtal med Elisabeth Hjorth, författare och teolog, för en månad sedan och en del av den tidigare mailkonversationen finns publicerad i SvD. Det blev ett intressant samtal om mycket mer än bara litteratur. Enligt O har skrivit mer utförligt om samtalet.

Enrique Vila-Matas, en av den spanskspråkiga litteraturens stora namn, samtalade med Daniel Sjölin via tolk. Här kändes det inte helt klockrent, trots en fantastiskt skicklig tolk! Det blev inte riktigt ett samtal utan två författare på var sin sida som talade om sitt författarskap. Men trots intressant. Vila-Matas bok Bartleby & Co består av en samling fotnoter som berättar om författare som slutat skriva. Själva boken finns alltså inte! Anna skriver mer utförligt om samtalet på Kulturkollo.

Detta är andra året som festivalen arrangeras och jag hoppas på en fortsättning, men med några förändringar.

Det praktiska har en hel del förbättringspotential. Systemet för biljettköp är verkligen inte optimalt, det slutar med att man har en hel bunt A4-papper med utskrifter av biljetter av olika slag som ska visas i olika sammanhang. Mycket bläddrande och irritation! Moderna Museets biljettkassor har också allt för låg kapacitet, köerna ringlar sig lååånga hela dagen. Trist.

Jag kände också att det var svårt att hitta. Vad är egentligen festivalen och vad är museet? Vart ska jag gå, hur ska jag få överblick? Bättre skyltar och information skulle hjälpa mycket.

Men som sagt, en allt som allt mycket trevlig upplevelse.