Etikett: Norstedts

Falleri, fallera, falleralla av Carin Gerhardsen

Sista och åttonde delen i Hammarbyserien, Falleri, fallera, falleralla av Carin Gerhardsen. Ja sista. Tråkigt, men också bra tror jag. En ska sluta på topp. 🙂

Som en sista del är det många trådar som ska knytas ihop och relationer som ska redas ut. Ibland lite väl många, men hon lyckas med det. Allt mitt i ett komplicerat trippelmord med anknytningar till flera mord som skett för länge sedan. Snyggt.

Gruppen poliser är svårt tyngd av tidigare trauman och outredda händelser, men jag tror att även den oinsatte läsaren får grepp om nog av bakgrunden för att kunna följa historien.

Det är en riktig bladvändare, välskriven och spännande som tusan innan allt är utrett och många svängningar i utredningen. Vem är egentligen mördaren!?

Det blir också obehagligt på grund av att författaren säger sig inspireras av faktiska mordfall. Och här känner en igen inspirationen och det ligger det väl nära i tid, vilket ger en lite obehaglig verklighetskänsla. Och det är kanske fly verkligheten vi vill…

Läs den! Läs gärna alla åtta om du har lust och tid. Nu längtar jag efter nya idéer från författaren och att det inte dröjer allt för länge innan hon återkommer. Tack Norstedts för att ni gav mig läsupplevelsen!

Förlagets text:
Kriminalkommissarie Conny Sjöberg satt i baksätet på en civil polisbil och tänkte att någonting ömtåligt och värdefullt höll på att gå sönder inom honom.
Det blåste kalla människofientliga vindar i landet, och han började förlora hoppet om att själv kunna göra någonting för att styra om dem. Teamet var dessutom helt klart ur form och medarbetarna snudd på aggressiva mot varandra. Atmosfären inne i bilen var så mättad av sorg och ilska att det var med lättnad de till slut klev ut och mötte den piskande yrsnön. Och en av de mest fasansfulla brottsplatser de någonsin hade upplevt.
Två personer mördade på öppen gata i centrala Stockholm. En medelålders kvinna och en liten pojke, brutalt nedklubbade med en hammare. Och det var bara början. Början på slutet.
Falleri fallera falleralla är en rafflande berättelse om trasiga människor och plötsligt uppblossande svärta. Om dem som tar emot och om dem som bara vill ha sina önskningar uppfyllda. Till varje pris. Carin Gerhardsen är tillbaka med den åttonde och avslutande delen i den framgångsrika serien om Hammarbypolisen.

Flickvännen av Karolina Ramqvist


Karin är förlovad med John. John är gangster och ständigt frånvarande. Karin är en väntare och ständigt på plats.

Flickvännen av Karolina Ramqvist är en intressant bok på många sätt. Den beskriver livet i mellanrummet, livet som inte blir något liv på riktigt. Karin tillbringar mycket av sin tid med att tänka, tänka på John, på sitt tidigare liv, på hur medvetet hon valt sitt nuvarande. Men har hon verkligen det?

Stilen och tonen är lågmäld, en ilska ligger och lurar under ytan. Men den släpps inte ut. Känslor får inte visas, allt ska hållas hemligt, det gäller att hålla fasaden uppe. De är inte speciellt sympatiska, flickvännerna. Men det finns en sorglighet över deras liv som gör mig ledsen. Vilka val har de?

Jag läste fortsättningen på den här boken, Den vita staden, först. Kanske helt fel, men jag tycker inte att det gör något. Det är inte en helt kronologisk historia utan handlar mer om relationer och känslor… och hur livet kan bli. Val eller inte.

Jag tycker mycket om båda böckerna, läs dem!

Karin relaterar mycket av sina tankar till en av flickväns-karaktärerna i filmen Maffiabröder. Så, det blir den ikväll! 🙂

Baksidestext:
Innan han gick den morgonen tog John på sig nya träningskläder och nya joggingskor. Karin fick en mobiltelefon med kontantkort. Kläder och samtal som inte går att spåra. Han sa vi ses snart, men inte när.
Alla före honom hade sagt att de skulle ta hand om henne men han köpte ett fucking jävla hus. Nu går hon återigen omkring där och väntar på honom, lämnad ensam med utegångsförbud när han är ute på ett av sina jobb.
Varför har hon fastnat för en man som försörjer sig på våld och brott? Hon tänker på vad som drivit henne, på priset hon måste betala och om det verkligen är rätt val, samtidigt som väninnorna vill festa och skvallra och små glimtar från den vanliga världen påminner henne om hur det skulle kunna ha varit.

Den stumma flickan av Michael Hjort och Hans Rosenfelt

Den stumma flickan är den fjärde boken i HjorthRosenfeldts serie om Sebastian Bergman, kriminalpsykolog. En väldigt udda huvudperson med en hel del egna problem.

Det här är en spännande historia om gruppen från Rikskrim och det brott de ska hjälpa till att utreda. Det handlar minst lika mycket om gruppens relationer sinsemellan och med andra. Ett viktigt tema som går igen är också tillit och förtroende, och den eviga frågan; blir man lyckligare av att veta sanningen!?

Det jag kan invända något mot är att det är väldigt många trådar och historier som ska vävas ihop eller leda vidare i kommande böcker. Det hade känns mer helt med något färre, nu blir det lite spretigt.

På det stora hela en mycket bra och spännande deckare med intressanta personer och oväntade vändningar.

De två första delarna i serien har också filmatiserats och gick som serie på SvT för några år sedan, Den fördömde. Jag har inte sett den men det är kanske dags. Rolf Lassgård spelar Sebastian, vilket i och för sig är helt fel hos mig. Sebastian är mycket mer Robson Green, dvs. Tony Hill i serien Mord i sinnet. 🙂 Trots det har jag inte läst någon av Val McDermids böcker som ligger till grund för den serien.

När jag googlar lite ser jag att Hans Rosenfeldt har skrivit manus till den svensk-danska tv-serien Bron, som jag tycker mycket om! Kul!

Och Michael Hjorth har skrivit manus till ICAs reklamfilmer, och tv-serien Cleo! 🙂

Baksidestext:
En familj hittas mördad i sitt hem och Sebastian Bergman och Riksmord kallas in. Det är en komplicerad mordutredning och trycket ökar då den ende misstänkte hittas mördad, skjuten med samma vapen som familjen.
Det finns ett vittne till mordet på familjen. Den tioåriga Nicole har varit på besök hos sina kusiner, och hennes fotspår försvinner in i den stora skogen bakom huset. Nu gäller det att hitta henne innan mördaren får reda på hennes existens.
Nicole återfinns men är så traumatiserad att hon inte längre pratar. Det enda hon gör är att rita. Teckningarna talar sitt tydliga språk. Hon har sett mördaren.
För Sebastian blir den stumma Nicole en stor utmaning. Hon påminner om hans egen dotter som han förlorade i tsunamin, och han blir besatt av att försöka läka hennes inre. Samtidigt har mördaren fått vittring på var hon befinner sig.
I Den stumma flickan, den fjärde boken om Sebastian Bergman, visar HjorthRosenfeldt återigen sin fantastiska förmåga att skapa intriger med både psykologiskt djup och hög spänning.

Den vita staden av Karolina Ramqvist

Den vita staden är en fristående fortsättning på Karolina Ramqvists bok Flickvännen. I boken möter vi Karin, flickvännen, med sitt barn Dream. Mannen John finns inte kvar, det är oklart vart han tagit vägen. Karin lever nu ensam i det stora exklusiva huset hon fått, men på gränsen till en katastrof.

Här möts vi av ett tätt språk som förmedlar en passiv tillvaro på väg mot undergång. Karin lever i väntan, oförmögen att göra något, och pengarna är på väg att ta slut. Det handlar om övergivenhet, brist på insikt. Tillit och förtroenden. Hon har sitt lilla barn som hon fokuserar på, som håller henne själv vid liv, men inte är förmögen att älska, än. Dream kommer en gång “bli det finaste hon har”. När Karin inser att hon kommer att förlora sitt hus söker hon upp sina gamla “vänner” och ber om hjälp, men de vänder henne ryggen.

Slutet är inte givet, jag ska inte avslöja hur det går. Läs boken! Det är en liten bok med ett stort innehåll. Med ett supersnyggt omslag dessutom! Tack Norstedts för att ni gav mig möjligheten.

“Flickvännen har hamnat på min nästa-bok-hög. Den sätts dessutom upp på Stadsteatern i höst. Inbokat.

Baksidestext:
Det stora huset ser fortfarande nästan nytt ut under den grå himlen. Omkring det är tystnaden och snön. Den står i drev mot husväggen, ligger i vallar framför ytterdörren. På insidan är huset förändrat. Karin är ensam ed ett spädbarn. En dag knackar det på dörren. Hon kommer att förlora det enda hon har kvar, huset som John gav henne.

Bokryggspoesi

Idag är dagen för lite extra bokryggspoesi!

Kulturkollo har dragit igång en stafett, och vi är många som deltar. Sök på den korta och kärnfulla hashtaggen #bokryggspoesimedkulturkollo i sociala medier så hittar du allt poesigodis! Här kommer mitt…


Alltings början
du är inte ensam
Du och jag och vi
vad jag älskade
Fjäril i koppel
låt oss dö som hjältar

Bokcirkel med Kristina Sandberg

Igår kväll fick jag tillsammans med andra bokbloggare förmånen att bokcirkla med Kristina Sandberg och hennes förläggare Eva Gedin. Kristina Sandberg har skrivit trilogin om hemmafrun Maj i Örnsköldsvik och den senaste boken i serien har blivit nominerad till Augustpriset.

Vi pratade just om böckerna om Maj. Om varför det är viktigt att skriva tre tunga, tjocka böcker om en hemmafru. Om det lilla livet som bara pågår och inte behöver nämnas? Ja, det är väl just kanske därför. Så mycket kunskap och kraft som funnits och finns i kvinnors hemmaliv. Och så mycket skam och tystnad. Dags att ändra på det.

– Jag ville göra något stort! sa Kristina.

Hon berättade om hur hon tänkt innan och undrer skrivandet och hur karaktärerna vuxit fram genom bland annat hennes egen mormor och farmors berättelser, eller tystnad, om sina liv. Hur kvinnor i alla tider kämpat med vardagens sysslor och besvär och klarat av det. Klarat att hålla hemmet rent, magarna mätta och kaffet på bordet i alla sammanhang. Helt enkelt funnits där. Och sällan fått ett tack eller ens förståelse för sitt arbete.

Är det här feministisk litteratur? Är det här arbetarlitteratur? Det var frågor som lyftes i diskussionen. Många hade noterat att flera recensenters lovord hade tillägget “trots”. “En fantastisk berättelse! TROTS att det handlar om det lilla livet, hemmafrun.” Hur kan det komma sig att de väljer att formulera sig så? Strukturerna som höll Maj hemma , är uppenbarligen fortfarande väldigt levande. Historien om Maj är verkligen ett tidsdokument, skildrat ur en lite ovanlig vinkel. Från köket. Det är också en beskrivning av en klassresa, Maj kommer ur arbetarklassen och gifter sig in i medelklassen för att till slut vända tillbaka…

Det vi lyfte speciellt och hade fångat och fascinerat oss alla var språket. Det långsamma, utdragna, utförliga språket. Språket som vindlar mellan Majs tankar, ord och handlingar. Ibland vet man inte om hon tänker eller pratar. “Sa hon verkligen det där?!” Det fångar hennes väsen och oron över att inte räcka till, ger henne direkt en personlighet som jag tog till mitt hjärta även om jag inte alltid gillade henne. Hon känns som en mycket verklig person. Kristina berättade att hon velat använda språket som medel för att skildra Majs liv. Att inte vara så återhållsam och tystlåten utan ösa på ordentligt. Visa allt bakom fasaderna och tystnaden i Majs liv. Lyfta upp det riktiga livet, det mest pinsamma och svåra. Blodet, skammen, ångesten. Skildra den som blir kvar i köket.

Kristina skildrar också personerna runt Maj med mycket värme. Det lyfter historen tycker jag. Det finns en ömsinthet och empati som hon förmedlar nästan omärkligt.

Under kvällen böljade diskussionerna och frågorna var många, jag har bara fångat få. En grupp litteraturälskare som får träffa en omtyckt författare som bjuder på sig själv. Himmelriket. Som tillbehör till diskussionerna fick vi lite snittar och så klart småkakor. Sju sorter. Precis så som Maj skulle bjudit!

Tack Kristina för din generositet i samtalet och tack Norstedts för en fint ordnad kväll. Vi håller alla tummarna för Augustpriset!

Förlagets text om Liv till varje pris, del tre i trilogin:

“Det ska vara ett flott ställe med bra kök, Järvsöbadens hotell och pensionat. Maken Tomas har bjudit Maj och deras tonåringar Anita och Lasse dit över påsken och Maj borde känna sig glad. Om hon bara inte hade haft den här yrseln.

Nu ska hon göra sitt bästa för att vara en sällskapsmänniska med de övriga påskfirarna. Men när hon kostar på sig själv en ansiktsbehandling hos pensionatets skönhetsexpert och känner masken strykas ut över pannan kan hon inte riktigt hålla tillbaka tårarna. Är det bara medelåldern, oron för Tomas stretande med firman och nykterheten? Eller besvikelsen över Lasses slarv sista året i folkskolan och Anitas försvinnande in i böckernas och filmernas värld? Kanske anar Maj hur förändringen har satts i rörelse utan att hon har verklig makt att hejda den.

Liv till varje pris är den avslutande delen i den kritikerrosade trilogin om hemmafrun Maj i Örnsköldsvik. När femtiotalet övergår i ett modernt sextiotal och rivningsvågen även drar fram över den ångermanländska småstaden kommer Majs trygga tillvaro allt mer i gungning. Det är en roman om anpassning och överlevnad och skildrar en familj som levde sitt liv i en tid då det svenska folkhemmet växte fram.”

Låt inte den här stan plåga livet ur dig Mona av Anneli Jordahl

Jag har läst Låt inte den här stan plåga livet ur dig Mona av Anneli Jordahl. Jag läste den i ett streck i går kväll. 🙂

“Mona reser från en liten ort i Dalarna till Östersund, som i hennes huvud påminner om New York. Allt känns vidunderligt stort och staden är fylld av konditorier, biografer, danspalats och stiliga militärer. Det svänger i hela kroppen.

Året är 1959 och hon har fått en tjänst som hembiträde hos ett ungt par med en liten dotter. Britt arbetar på kontor och Ove spelar i ett jazzband. De inviger Mona i musikens värld och tar med henne på dansbanor där hon får paradplatsen, längst fram vid scenens kortsida. Den blyge gitar­risten i Oves band försvarar henne i nattvimlet där kvinnornas kroppar ses som allmän manlig egendom. Hon faller.

Många år senare försöker mor och dotter reda ut vad som hände de där ungdomsåren. Ett stort mörker. Det är ju så skönt att få glömma.

Anneli Jordahl har skrivit en roman om en tid fylld av framtidstro. Men samtidigt färgades tillvaron av klasskill­nader och förutbestämda möjligheter. P-piller fanns ännu inte, abort var förbjudet och hederskulturen slog hårt mot ensamstående tonårsmödrar.” – Förlagets text

Det här är en bok som genomsyras av ett grått svårmod. Det finns så mycket hopp inbyggt i Monas flytt och drömmar, men känslan finns där hela tiden att det inte kommer att gå bra.

Historien berättas ur tre olika perspektiv, Monas nutid när hon flyttar till Östersund, Annelis samtal med sin mamma (?) om sin barndom och Haralds, Lisas pappa. Det är ett intressant grepp och ger de olika perspektiv på historien som gör att den lyfter.

Men jag tycker inte riktigt att den lyfter helt. Det blir lite fladdrigt och fragmenterat. Det blir svårt ibland att hålla ihop historien, det känns lite tunt.

Trots det är det en bra berättelse. En berättelsen om en tid i förändring, men där kvinnan fortfarande har väldigt svårt att kunna leva sitt eget liv. En berättelse om klass, kön och fattigdom och människors inskränkthet. Historien sätter sig och ligger kvar i tankarna. Ju mer jag tänker på den desto mer tycker jag om den. Den berör.

Vi pratade om den i bokcirkeln Under kastanjen ikväll, och vi var rätt eniga om vad vi tyckte. Något som vi lyfte speciellt var just tidsandan. Det är ett tidsdokument. Men också miljöbeskrivningarna som är bra. Om man är en Östersundsbo är den förstås extra intressant att läsa.

Den andra kvinnan av Therese Bohman

“Hon arbetar på Norrköpings sjukhus och står längst ner i hierarkin, efter läkarna, sjuksköterskorna och undersköterskorna. Hon återfinns i bespisningen. Men hon drömmer om att en dag bli författare, att flytta någon annanstans och leva ett helt annat liv.

En dag när det regnar råkar hon i samspråk med läkaren Carl Malmberg och han erbjuder henne skjuts hem. Det blir startpunkten för en passionerad kärleks­historia mellan en gift man och en älskarinna som drömmer sig bort.

Therese Bohman debuterade med den uppmärksammade romanen Den drunknade, som översattes till flera språk. Även hennes nya roman är ett psykologiskt passionsdrama där frågan om makt och sexualitet ställs på sin spets. Men Den andra kvinnan handlar lika mycket om att söka sina drömmar och att utmana rädslorna inom sig själv.” (Norstedts)

Det här är en bok som oroar. Den berättar en historia och lämnar öppet för läsaren att tolka och fundera. Den irriterar, utmanar och gläder. Precis som en bra bok ska. Tankarna kring klass och kvinnlighet ligger som en röd tråd genom sidorna. Vem definierar normen, och när kan man bryta den?

Språket flyter lätt över sidorna, bedrägligt lätt emellanåt. Känslan av att jag missat något viktigt gör att jag läser om och tänker efter.

Jag tyckte mycket om miljöbeskrivningarna. Hon lyckas fånga både platsen och känslan i staden och i sjukhusköket. Beskriver så väl osäkerheten och känslan av att inte passa in. Vikten av en historia och längtan efter en framtid. Och vägen dit är inte rak och okomplicerad.

Och omslaget! Lucian Freuds Night Portrait. Så himla vackert!

Nu laddar jag ner Den drunknade från biblan. 🙂